Norrländska Korrespondenten – 10 april 1873, sida 2

Skall jag stjelpa honom omkull, sir? frägade jag. Nej, Pat, ingen kullstjelpning, sade han; aför miss Lenas skull mäste vi akta honom från att bli skadad. Var viss på att jag skall göra det försigtigt, sir, sade jag, Jag vill för ingen del göra honom någon förtret. Nej, Pat, — iungenting i den vägen. Du måste tänka upp någonting annat. Kom ihåg, att han är en gammal man Och med en hel del andra föreskrifter lemuade kapten Laurence mig. Nåväl, följande dag var temligen lik andra dagar. En mängd snö hade fallit föregående vecka, ser ni, ers höghet, och det gjorde vägarne nära nog ofarbara, och det var lång väg till Leenside; så att jag undrade hela dagen, hur det skulle vara möjligt för kapten Laurence att hinna till nattåget, och jag tänkte på huru den gamle domaren skulle rasa och fara omkriog, då han kom underfund med att miss Lena var borta. Stackars min unga lady! säkert är, att hon såg sjuk och nervös ut hela dagen, och det var då icke heller att undra öfver; ty med den gamle gråhårige lorden efter sig i hack och häl derinne, och med tanken på den flere mil långa vägen genom snö och besvärligheter, som väntade på henne derute, befann hon sig verkligen i en ställning tillräckligt bedröflig för att förvirra hufvudet på henne. KNå, jag måste göra min berättelse kort, annars tröttar jag helt och hållet ut ers höghet.