Norrländska Korrespondenten – 8 april 1873, sida 3

en tjenst. Och han försökte få mig att taga emot penningar, År det meningen, sade jag i förolämpad ton, att bjuda mig betalning för det jag gör miss Lena en tjenst? Tag bort penningarne sir, ty jag vill ej ens röra vid dem. Helt säkert fins der ej en ibland oss, som icke skulle strida till det yttersta för henne; men vi göra det icke för guld; utan af tillgifvenhet. Jag lorvade kaptenen således att aldrig omtala, ifall jag såge honom besöka stället. Ej heller svek jag mitt löfte, oaktadt jag såg honom der alt för ofta. ?Nå, tiden skred framåt, och julhögtiden var nära inne, då domaren en dag träder in högtidlig och stolt, medförande en äldre, gråhårig man, rik som drottningen af England och en earl, — lord Mount-Stuart. Ack för en irländare behöfs det ej mer än en enda blick! Jag insåg alt på sekunden, och ni skulle kunnat slå mig till marken med ett hästhår, så fort mina ögon blefvo öppna. Earlen höll på med sina besök jemt och ständigt och slutligen hviskades det bland tjenstefolket, att miss Lena skulle bli Countess Mount-Stuart. Säkert är att domaren var så stolt deröfver, som en dogg med tvenne svansar, och bar sitt hufvud högre än någonsin. Det gagnade till iageutiug att mylady och miss Lena greto och tiggde, ätt ban ej skulle uppoffra hennes unga lif åt en man, gammal nog för att kunna vara hennes farfar; domaren sade, att hon skulle gifta sig med earlen och mot detta domslut kunde ingentiog göras. (Forts.)