Norrländska Korrespondenten – 8 april 1873, sida 2

?Se nu Pat, sade jag ena liten stund efteråt, då jag tog plats i den särdeles bekväma armstolen, nere i det lilla angenäma hvardagsrummet, vilja vi höra er historia. Mrs Doolan, jag kan ej låta er gå, sade jag, då jag, såg henne samla tillhopa sitt arbete i afsigt att lemna oss. åJag ämnar ej drifva ut er från er egen kammare, och om ni ej sätter er i ro igen, går jag genast tillbaka till mitt rum.? Då saken slutligen blifvit, arrangerad, tände jag min cigarr och tog en så bekväm ställning som niöjligt för att lyssna på Pat, under det den klagande vinden och haglets slag på rutorna gjorde oss ännu belåtnare med vår närvarande varma och trefliga plats. Nåväl, ers höghet, började Pat, jag vill begynna riktigt vid början. Ni måste veta att slägten Morgans ha egt Mainoven, far och son, under de sista sextio generationerna, och en fin samling har det varit. Icke för det jag känt mer än två af den, men jag har sett målningarna i den stora salen, och de äro alla, som vore det en person. KDå jag var en liten pojkvasker blott, kom jag till Mainoven såsom ett slags tjensteande, jag var litet öfveralt, såväl inne som ute. Den gamle domaren var altid en stolt, allvarlig man, som tog föga eller ingen notis om oss, men mrs Morgan, var säker på det, var en god lady för sina tjenare. Hon hade alltid ett vänligt ord för dem, och der fanns icke heller en enda bland oss; som icke skulle ha gått genom eld och vatten för henne. Men husets älskling var lille miss Lena; hon var enda barnet och mera lik en solstråle än någonting annat. Ja.