Norrländska Korrespondenten – 8 april 1873, sida 2

att hjelpa mig tillrätta. Jag läser skrifvet bra nog, så att det är icke det jag är i förlägenhet för, men jag vet aldrig, hvad jag skall göra med dem nu, då de äro hitkomna, Mike säger, att det är hit de skola, men jag förklarade, att den personen icke var bitkommen ännu. De äro till ?Sir Archibald Berelst,? och sannerligen om jag känner den menniskan, sir, yttrade Pat med den mest oroliga uppsyn, då han kom fram och jag räckte ut handen efter brefven. äDet är fullkomligt riktigt, Pat, sade jag. kMike hade visst rätt, de äro till mig.n aTill er, sir! Är det verkligen möjligt! Och jag som har språkat så fritt med er, sir, att jag alldeles blyges att tänka derpå; — men hvarför sade ni ej det för mig strax? Det är verkligen riktigt, Pat, som jag förut sagdt. Jag tycker ej om att menniskor äro rädda för att tala med mig, derför att jag fått en titel till mitt namn. Jag bad dem på postkontoret skicka alla mina bref hit, och de ha gjort så. Och nu, Pat, bed mrs Doolan skicka upp mitt the, och då har jag att affordra en den utlofvade berättelsen om Mainoven.? ?Gör ui verkligen det, ers höghet? — Ja, jag skall ögonblickligen gå ner och säga till Mary, sade Pat, då han gled ut ur rummet med ögonen stadigt fästa på mig, liksom han ansett en lefvande baronet för en lika stor märkvärdighet, som en hvit elefant. Den redlige Pat Doolan hade synbarligen sina egna ideer i fråga om respekt och vördnad, ty ingenting i verlden kunde förmå honom att kalla mig annat än ers höghet? den återstående tiden af mitt korta vistande vid Ballybrake.