ön Snödrifva. Från franskan. (Forts. från n:r 40.) Jag vet ej, hur det kunde vara, men jag kände mig mera ensam och öfvergifven denna afton än vanligt. Jag trodde, att de stora snöflingorna, hvilka gjorde luften tjock och tung, verkade nedslående på mitt sinne, ty jag hade aldrig förut funnit mig så missbelåten med verlden i allmänhet och mig sjelf i synnerhet. Kanhända framställde sig den tanken första gången för mig sjelf, under det snön föll tyst och stilla ned på jorden hkt en välsignelse efter bönen, och vi äro skapade för någouting högre och heligare, än det tanklösa förspillandet af vår gyllene ungdomstid i nöjen och förströelser, helst om man såsom jag, egoistiskt nog, ej beredt sådana åt audra på samma gång. Jag tror, att jag zästan kommit öfverens med mig sjelf om att fara till England så fort vägarne blefvo farbara igen, samt tillbringa min jaulhelg vid Castle Roydou bland mina underbafvande, — då plösligt mina reflexioner blefvo afbrutna genom Pat Doolans runda glada ansigte, hviiket lyste in om dörren. aSannerligen trodde jag icke, att ni hade somnat in, sir! Mike är just nyss hemkommen frå Ballybrake med en hel mängd bref, och säkert är, att om någon är i bryderi, och det ej obetydligt. så är det jag. Här är en hel samling bref med den underligaste adress i verlden; kanbanda ui, sir; vill ha den godheten