Dessutom hällas för hwarje wecka diffusfionsöfningar öfwer af lärjungarna sjelfwa föreslagna ämnen, och denna winter förekommo bland andra äfwen frågor rörande bewäringsskyldigheten, arbe tarnes ställning, fattigwärden, hustrus eganderätt i bo, dödsstraffet m. m., hwarigenom fan synas att lärjungarne waknat att tänka. Härefter komma låtsade kommunalstämmor att hållas. Säsom nägot, hwilket jag skarpt will framhålla, må jag nämna, att de swenska skolorna öfwer hufwud, men allra mest Herrestads samt Swilan i Skåne bestämt skilt fig från den danska lärometoden. Danskarne nytja icke lärobok, af den orsaken, att de Yätt grundligt. wilja undwika lexläsning. Men detta leder owilkorligen til ytlighet och är i hwad fall fom helst ej lämpligt för swenska bonde: söner. J wåra folkhögskolor deremot nytjas i alla ämnen lärobok, men ges ej formliga lexor utom i ett äumne, swenska språket. Metoden är den, att läraren lifligt och warmt framställer i muntligt föredrag ett wisst pensum och mid timmens slut säger lärjungarne, hwar det genomgångna återfinnes i boken. Nästa gång förhöres icke, men genom fort repetition, beledsagad af samtalswis utfastade frågor, märkes lätt, om lärjungarne förstått hwad som genomgåts. Denna frihet wäcker altid, då läraren med kärlek och kraft sköter sitt fall, hos lärjungarna en hederskänsla af wackraste slag. Jag känner i en af dessa skolor mer än en lärjunge, som aldrig går till hwila före midnatt; och man har der för närwarande twänne unga män, på det andra året besötande skolan, hwilka äro rätt märtwärdiga fall. De ditkommo i november 1870 absolut okunniga. De hafwa aldrig fått en enda lera, utom i swenska fpråfet; men genom fjelfiwillig flit hafwa de förkofrat fig få, att föreftåndaren med wihhet fan säga, att de blifwa mönster af bondemän. De hafwa lärt sig twå ting, att tänka och att känna, och en tredje konst kunde de förut, att arbeta. Ni kanske tror att jag öfwerdrifwer, men detta är werkligen icke fallet. Men jag ser, att jag utbreder mig för mycket, utan att ändock säga just det, som borde sägas. — Derför ännu i största korthet ett och annat. De swenska folkhögskolorna hafwa grundlagts af män, nästan allesammans af akademisk bildning. Jag har starkt skäl att tro, att alla derwidlag af rent fosterländskt intresse drifwits att intråda på denna så bekymmersamma bana. De wilja också hålla ut, ifall de ef af ekonomisk nöd twingas att afstä. Skolornas syfte torde framgå af ofwanstående. Det är också min lifliga öfwertygelse, att de äro egnade att fylla en mycket wigtig plats i kedjan af Sweriges lärowerk. Kunde de hejda öfmerftrömningen wid elementarlärowerken och universiteten, jä skulle också dessa hafwa skäl att tacka folkhögskolorna. Bag försäkrar Eder, att på min tid (1860—1866) i Upsala woro i min nation i medeltal wid hwarje termin en tredjedel af de nyblifna studenterna individer, hwilka aldrig borde gjort annat än föra plogen och i en folkhögskola ära fig att bli tänkande oh ädelsinnade bönder. Nu fer jag ffodar af dessa herrar, lexlärda men obildade, utgå att flåf om lärareplatser och fomministraturer. Tro ej, att jag öfwerdrifwer! Det ligger full sanning i detta påstäende. Man kan i hjärtat om kvar en tämligen härd och inskränkt natur, äfwen om man bott bra länge i gymnajfiftSA en eller på studentrum. Snillena och de tora förmågorna bryta fig fin egen wäg — men efter dem må man ej bygga systemet i allmänhet. OM nu til ffolans framtid. Grundläggarne hafwa nu gjort sitt. De hafwa brutit stenen på fältet. De hafwa wisat, att dylika skolor kunna utweckla fig på swensk grund oh i fwensk anda. De hafwa befriat fig från den danska talträngdbeten, utan att dock förfalla i någon motsatt ytter lighet. De hatas af gammaldags swenska skolmän och prester, emedan de ej bygga blott på minnet, utan äfwen ge den sjelfständiga tankeförmågan och känslans utweckling ett rum. F. L R Björnjagt. J slutet af förra weckan sköts en en björn i Swärdjjö socken. Några jägare från Gefle deltogo i jagten. Det wäldiga djuret, en äkta slagbjörn, hane, omkring fem åt gammal, fick jer a sju kulor i skrofwet, men föll dod ide, utan sprang, fastän blodet frustade ur fåren mid hwarje steg, ännu wid pass en fjerdingswäg under oafbrus ten strid med de förföljande hundarne. Ändiligen uphans han af ett par sktidlöpare, fom gäfwo Ho nom banesår. (Norrl.:P.) Likvidationsmötet i Jerfsö pågick bufmiudsakligen den 18—20 mars. Jnga gröfre brott bes gingos, ehuru mötet war, särdeles den 19, omanligt taltikt besökt. En oh annan näsbränna afhördes wisserligen, men högst få knifwar woro i farten. Fylleriet war dock allmänt och ruskigt fåwäl bland gamla som unga, karlar som kvinnor, hwarpå sädana fälda ytranden fom dessa: hwem brukar gå på en marknad utan att ta fig en fylla? äto karakteristiska nog för nykterhetstillståndet. Boi