korta roman. Strax derefter började jag mina vandringar, och jag käoner mig nu, vid fyllda trettiofyra år, lika litet böjd för att slå ned mina bopålar för altid vid Castle Roydon och föra ett stilla, landtligt lif, som då jag sista gången, för femton år sedan; passerade öfver dess tröskel. Det var ej minnet af min ungdomsdröm som gjorde mina vanor alt annat än passande för en laudtjunkare, men jag haren rastlös natur, och jag har olyckligtvis ännu icke funnit något motiv tillräckligt starkt för att fastkedja mig vid en bestämd punkt på jordkletet. Långa år äro förflutna, sedan de gröna torfvorna på den lilla kyrkogården vid Roydon växte tillsammans öfver min moders stoft — och af min far hade jag als intet minne, således skulle, om någon led af af min ständiga bortovaro, det endast vara mina underbafvande, och för dem hade jag sörjt, så att de ej behöfde sakna mig. (Forts.)