Norrländska Korrespondenten – 5 april 1873, sida 2

eJa, jag tog just en skizz i dag — en sådan ypperlig en, och det är kanske bäst att använda dessa dagar på att utarbeta den; helst jag ej begriper hur jag annars skall kunna döda tiden. Se här är utsigten; kan ni säga mig namnet derpå, Pat ?9 frågade jag, upplöste portföljen och tog fram en skizz, som jag visade honom. KHvad! ni frågar, om jag kan säga namnet 2 skrek Pat och tog fast i teckningen, under det ett förnöjdt uttryck spred sig öfver hans jovialiska ansigte. Åa visst måtte jag väl kunna, och om det icke är sjelfva Mainoven, är icke heller mitt namn Pat Doolan!? ?Mainoven!? upprepade jag; aha; jag kände ej till namnet, men är glad; att det har ctt sådant. Det är den storsta egendom vid vägen mellan Ballbybrake och Meenside station, det vackraste och största herresäte i grannskapet kan jag gerna säga. ?Ja, det slår alldeles in; sir. Jag känner den så väl, som jag känner näsan i mitt eget ansigte. Har det icke varit mitt hem under tjugo år eller mera både som pojke och som man? och skulle jag ej ha varit der ännu, om icke Mary hade kommit emellan mig och det gamla ställe? Men ack! det var herrliga tider vid gården då! säkert är, att det var ej nöje att få kasta en blick genom fönstren och se alla de lustbarheter, som tillställdes under mrs Morgans lifstid. Hon var skapad för glädjen och gjorde sällan annat än hvad som roade henne. Men ack, det är ett dystert gammalt ställe nu, efter hvad det berättas!? Huru så? frågade jag astår egendomen öde??