ROSenkind. Berättelse ur Svenska Folklifvet. (Forts. fran n:r 38.) KMagerlapp!? utropade den tjocke, det förvånar mig ej det riogaste att du ej svettas; — eudast det förvånar mig, att man ej tagit dig till skarf i logglian eller till laddstock ien musköt. ?Skämt åsido, anmärkte den smale med komiskt allvar. Meno hur är det med vår befälhafvare? Han är, oss emellan sagdt, så ledsen, som skulle han förlorat hvarenda batalj med ryssarne, då du deremot vet att motsatsen alltid inträffat. aFan vet, hvad som bedröfver den ädle mannen), svarade den korpulente, i det han pustande slet af sig halsduken, det enda plagg han, utom byxor och skjorta, för tillfället hade på sig. ?Man måste ha stora skäl att vara sorgsen, då man är så tapper och rönt så stora utmärkelser som han. Främst i elden — först att äntra — säkert den, hvars kula träffat fiendtliga amiralens skalle! — hejsan! Det kan man kalla för något ho ?Ja till och med hans fiender måste medgifva, att det är en ovanlig man, Men har du hört, att han i kväll ämnar göra ett besök på Ölandskusten ?? Nej, det har jag sannerligen icken, Jo, kajutvakten sade mig, att han yttrat någonting ditat. äIIVad kan han då ha i sinnet? Det är väl blott för roskull?