Af—1—. (I förra artikeln upgafs felaktigt fräljehemmas nens antal; de äro 21,500 af 66,000 eller nästan en tredjedel af rikets samtlige hemman) II. Erik XIV oh Johan III underhandlade icke med allmogen utan utskrefwo gärder godtyckligt på jamma gång de genom öfade friheter för de högre ftånden wille förskaffa fig stöd för fin tron. Snart nog började den åsigt göra fig gällande, att pen: ningebielp borde bewiljas och bestämmas å allmän riksdag, men gärder in natura landskapswis. Mipbruk af detta dubbla beskattningssätt inträffade snart och föranledde detta tänderna att mid 1660 års riksdag förbjuda förmyndareregeringen jammans falla provincialmöten. De genom nämde missbruk up: komna orättwisa skatteförhallandena fingo imellertid koarstä. Nu utgör s. k. ordinarie ränta en fame manfattning af de från äldre tider å jorden hwilande skatter samt genom från Gustaf I:3 tid i synnerhet å 1600-talet successivt upkomna och fe: dermera kvarstående bewillningar. Öwad de förra beträffar må bland annat omnämnas den af drottning Margaretha ålagda boskapsskatten. Af Kalmare resess 1483 finner man att konungen lofwade ej pålägga allmogen skatter utan biskopars, prelar ters oc) ridderskapets tillåtelse och någre af all: mogens samtycke efter lag. Frälsets landtbönder befriades på samma gång från wissa skatter under det att öfriga bönder fingo fullgöra den sålunda upkomna bristen. Efter Gustaf I:s tid tillkommo mantalspenningar eller koarntullen, boffapspenningar (beslutna 1620 i böndernas frånwaro) m. fl., och flera gånger finner man huru allmogen klagat öfwer de dryga skatterna, hwilka imellertid fvarstodo. 1720 gjorde allmogen, likasom wid 1644 års riksdag förut skett, en framställning om en allmän jordrefning i och för jämkning af utffylderna hemmanen imellan men genom f. Refol. den 25 maj samma år förklarades, att ganska mycken tid wille dertill åtgå; den enskilde dock obetaget att på egen bekostnad erhålla refning när han sa ön: ffade. Under det allmogens skatter salunda förökades, under det man säsom skäl dertill anförde fäderneslandets strider för sin sjelfständighet och frihet, slösade man dock med kronans egendomar till presterskap och adel Men månne det ej war samma fädernesland fom fämpade för fin fjelfständighet och frihet, då tusentals hemman lemna: des i presternas händer förutom gods och stora penningesummor? Månne ej samma fädernesland behöfde förswaras när adeln erhöll frihet från skatt, rättighet att upbära böter, uteslutande rätt till att besitta frälsegods, säterifriheten, frihet från fronotionde och annat dylikt. Det synes som man haft till princip att genom beskattning uttaga af all: mogen det, som i gäfwor bortgifwits at presterskap och adel. Flera af dessa adelns rättigheter hafwa nu till större eller mindre del uphört, men det kvarstående är ännu ett bewis på den ojämnhet, som egt och ännu eger rum wid beskattningen. Sjelfwa presterskapet måste gifwa wika för denna adel, hwilken på samma gång den beröfwade detta dess previlegier ytterligare befästade sina egna. Kasta wi nu en blick på städerna finna wi huru dessa äro nästan helt och hållet fria från grundskatt. Då denna tillkom woro de flesta af wåra nuwarande städer högst obetydliga. J stället för att lika med bönderna beskattas erhöllo de flera previlegier såsom källarfrihet, gerningsören, tolag m. m. och när dessa indrogos flngo de ersättning i ett wisst penningebelopp en gångiför alla bestämdt. Då städerna blifmit mera försigkomna erhöll borgerskapet en wiss politisk betydelse och deltog i ut: skottsriksdagarne under Karl IX samt i sekreta utskottet under frihetstiden; från dessa platser woro bönderna uteflutna. Likasom presterskap och adel sökt utwidga och befästa sina previlegier sökte nu borgerskapet göra detsamma. Wid en blick på en statsutweckling under århun