Norrländska Korrespondenten – 1 april 1873, sida 2

RosSenkind. Berättelse ur Svenska Folklifvet. (Forts. från u:r 36.) Ryssarne nalkades för fulla segel, men svenska flottiljen låg orörlig, lugnt afvaktande angreppet, hvilket också snart började. Svenskarna stredo med förtviflans mod . . . Svenska lejonet var retadt till raseri. Oupphörligt hördes knallarne af ryska skepp som sprungo i luften. Sven — vi bibehålla detta namn på vår hjelte — jagade ifrigt de fiendtliga skeppen, men slutligen tröttnade han vid att ständigt skjuta ryssar i sank eller jaga dem på grund, — han längtade efter något större företag; han angrep amiralskeppet. Sex gånger gaf han detta glatta laget, men skeppet tycktes vara förtrolladt, ty kulorna studsade altid kraftlösa fran dess sidor. Slutligen blef Svens eget skepp redlöst; det drefs af vinden emot det angripna amiralskeppet. PÅntra!? kommenderade Sven, och, ställande sig i spetsen för sin tappra besättning, störtade han på det fiendtliga skeppets däck. Tusende gevärsmynningar riktades mot de oförvägna ... tusende dödar hotade Sven . . . men han aktade ej derpa. ?Framåt! ropade Sven till sitt folk, och trängde med raseri in på den hundrade gänger öfverlässia fienden. Hvaråt än hans svärd flög, lade en ryss sina ögon tillsammans... Kulor regnade kring den altmer hopsmältande handtull tappra svenskar, som bjöd amiralskeppets talrika besättning trots, och snart, stod Sven