Norrländska Korrespondenten – 1 april 1873, sida 2

Hastigt som tanken gaf han prinsen ett väldigt slag i hufvudet af sin pistol . . . och den djerfve som vågat lyfta sitt svärd emot Sverges konung låg sanslös på däcket. KOdjurlhväste en hes röst i Svens öra. Der har du för ditt besvär.? En dolk inträngde bland Svens refben . . . det mörknade för hans ögon . . . han sökte taga ett steg framåt, men han stapplade och föll. Prinsen af Nassau tillgifne vän, ryske officeren Adalbert Z—, hämnades sin fallne amiral. Konung Gustaf hade sett alt. Han hade räknat alla de ryska skepp Sven förstört, han hade sett hurusom Sven, lik en rasande tiger, nästan ensam stridt bland de öfvertaliga ryssarne, dem han nedhögg i massa. och nu sist hade ju Sven räddat konungens lif. Flinkt drog konungen en pistol ur bältet. Med säker hand affyrade han den i ryske officerens öra, i det han framdundrade ett: 7DÖ usling.? Skyndsamt gick konungen fram till Sven. Han fattade den svårt sårade hjelten och uppreste honom. Under det han med den ena handen stödde Sven, ryckte han med den andra från sitt bröst Vasa-stjernan, hvilken ett ögonblick sednare prydde Sven. Men denne kunde ej visa sig tacksam för konungens nådebevis. Just då Sven skulle njuta det skönaste ögonblick i sitt lif höjde en tung suck hjeltens bröst, på hvilket Vasa-stjernan glimmade, — de bleka läpparne hviskade med ett matt leende namnet Rosenkind — och han föll maktlös tillbaka. Utom det att svenskarne denna gång vunno