Norrländska Korrespondenten – 1 april 1873, sida 2

nästan ensam bland fienderna ... Döden såg honom ständigt gäckande i ansigtet, visade honom sin hvassa lia, men dröjde ännu att slå till. Ett utrop af glädje hördes från de återstående svenska kämparna. Från andra sidan äntrades nemligen amiralskeppet af svenskar, under konung Gustafs egen ledning. Med nytt mod och nya krafter nedhöggo Sven och hans folk numera bäfvande ryssar, som hittills med hän betraktat sina motständare, men hvilka nu blefvo ryssarne till stort men, emedan angreppet skedde från två håll. Dock vändes ryssarnes uppmärksamhet mest åt den sida, hvarifrån konung Gustaf började angripa dem. Tjutande af harm och ilska störtade prinsen af Nassau emot konungen. Hans raseri kände inga gränser; han hade ju gjort sig så säker om segern, och nu — det fullkomligaste nederlag hotade honom — största delen af hans flotta var förstörd, somliga skepp voro strandade, andra skjutna i sank, och öfver femtio tagna såsom priser. Med draget svärd rusade han emot konungen. Så har jag dig här! ropade prinsen. aäblef du ej min fånge, skall du åtminstone dö för min hand i5 Med dessa ord måttade han ett vildt hugg åt konungens hufvud. Gustaf insåg att han ej skulle kunna parera detta hugg, åt hvilket det fruktansvärdaste raseri gaf styrka. Hvad tänkte konungen i detta ögonblick, då han såg döden så nära? Sven hade observerat prinsens alla rörelser, och han afvaktade endast det ögonblick, då prinsen skulle höja svärdet.