Norrländska Korrespondenten – 29 mars 1873, sida 3

orättwist. Den som ser saken ur synpunkten af fosterlandets förswar säger: omöjligt, emedan mi måste behålla det gamla förswaret tills wi få ett nytt, och dessutom är det antagna manskapet lag: ligen beråttigadt att tjena fvar få länge det är tjenstbart. Denna sistnämda uppfattning gjorde fig gällande i andra kammaren under lagtima rifsdagen år 1871, oh hwad man än deremot må anmärka, få är den ide oforsterländsk, fom man welat påstå. För indelningswerkets borttagande måste således nödwändigt bestämmas någon öfmerz gångstid, just till följd af dessa här widrörde mwigs tiga omständigheter. Annorlunda är förhållandet med grundskatterua. Deras borttagande är endast en statsekonomisk åts gärd, som kan werkställas genast, om man tilltror sig att underkasta landet en få genomgripande finansiel operation. Men dels ffulle en sådan wara mycket wådlig, od) dels må det ide förnekas, att den ffulle åftadfomma förhållanden, fom ide funde förswaras såsom grundade på full råttwisa, emedan åtgärden komme att tillskynda många enskilda personer winst på andras bekostnad. Derföre har, mig weterligen, ide heller någon föreslagit att grund: skatten skulle med ens sörswinna. Man bar altid welat en öfwergångstid äfwen för desja, längre eller fortare, efter den uppfattning man haft om frå: gans beskaffenhet. För min del anser jag, att öfs wergångstiden ingalunda bör tagas för fort, der före att en längre tid föranleder mindre rubbs ningar i bestående förhållanden och medgifwer ers forderlig förändring uti grunderna för annan bes skattning, så att de inkomster, fom erfordras för statsutgifternas bestridande, funna uttagas efter mera rättwisa grunder än hittills skett. För mig är i detta fall framtiden hufwudsak. Jag will att beskattningssättet i wårt land, någon gång skall komma att byggas på rättwis grund; det mill jäga på hwars och ens förmåga att bära skatt Det har ide warit min mening, och det kommer ej hel ler att inträffa, att jordbruket blir skattefritt eller ens mindre beskattadt än öfriga bejfattningsföres mål. Sättet för bewillningens utgörande behöfwer, redan under de förhållanden fom nu existera, undergå wäsentliga förän:ringar, och i mån font grundskatter och indelningswerk förswinna, bör det fullständigt omarbetas. Man behöfwer icke befara att jorden då blifwer skattefri. Den fan ide uns dandöljas, icke heller dess afkastning få fom mydet annat, fom borde beskattas. Af hwad jag nu i korthet anfört torde framgå, att jag will grundskatternas jemwäl de indeltas, borttagande under jå lång tid fom är nödig för att undwika stora rubbningar i eganderättsoch beskattningsförhallanden; och indelningswerkets bort tagande, såwidt dermed afses anskaffning och un: derhall af manskap, på få fort tid som Det fan ske utan förswagande af wårt numwarande förfmarss wäsende, samt båda delarne utan bwad man fal lat aflösning. En sådan fan ide åstadkommas der bördan är tyngst, emedan förmågan att erlägga aflösningen saknas, och man har dessutom icke rätt att förestrifwa den sasom obligatorisk. Eftergift måste således göras, om man will sakens framgång. Gör man den så är man fullt berättigad att, i mån som de gamla skatterna sörswinna, reglera beskattningswäsendet utan hänsyn till hwad som förut warit; men jag fan ej finna någon rätt deruti, att man först skulle taga aflösning för en gammal skatt, på det man fedan skulle blifwa i tillfälle ålägga en ny i stället för den gamla, som blifwit aflöst. Annorlunda blir förhållandet, om man under wissa år afskrifwer, det mill säga ef: tergifwer, den gamla skatten; ty då befinner man sig i fullkomlig rätt att för framtiden reglera be: stattningen äfwen på jorden efter dess förmåga att bära skatt. Emedan, såwidt till min kännedom kommit, 30 år blifwit föreslagna som den längsta tid, hwarunder grundskatterna skulle afskrifwas, will jag behalla samma tidsbestämmelse för dem i mitt förs ilag; men en få lång tid för den del af indelningswerket, fom redan är ersatt med den personliga krigstjenstskyldighet fom blifwit införd, anser jag innebära orättwisa emot dem, fom äro betungade med manskapets anskaffande och underhåll; och följs aktligen att tiden för upphörande af denna fyls dighet ide bör fättas längre än fom nödmändigs heten kräfwer för ombildningen af wårt förswar. Henna ombildning, om man wertligen will den, bör ej funna kräfwa längre tid än högst 15 år, och mill jag derföre föreslå en sadan öfmergångstid. Då det torde blifwa nödigt att till f. m:ts diposition anwisa medel, som kunna erfordras till widtagande af nödiga åtgärder för öfweraånaen