Norrländska Korrespondenten – 29 mars 1873, sida 2

XIV. Svenska historiens blad är rika på ärofulla minnen, och bland dessa intager 1790 ärs fälttåg ett ganska utmärkt rum. Ej utan en för det svenska hjertat angenäm känsla erfar man huru den svenska flottan, efter att hafva inlupit och blifvit instängd i Björkesund, utanför Viborg, gynnad af fördevind, modigt styrde midt på de ryska skeppen, hvilka lågo sammankedjade tvärs för utloppet. KäVi ha dem fasto, tänkte ryssarna, och svenskarne läto dem bibehålla denna tanke en månad, Men då blef svenska lejonet otåligt. Med lyftad ram och vredgad uppsyn nalkades det ryssarnes svarta krigsskepp, och se! de grofva kettingarna, som: voro dragna för att sammanfoga de ryska skeppen, brusto som murket segelgarn, och hafvets vidunder, ryssens grofva krigsskepp, förstummade sina eldgap och veko skyggt undan för att lemna fri passage åt det retade lejonet. Men då eftersta delen af lejonet höll på att passera genom den öppnade breschen, samlade ryssen alt sitt mod och — angrep svansen! ... Femtioskepp och femtusen man gingo härigenom för-lorade för Sverge. Modig genom denna ärorika (?) seger, ville ryssarna nu helt och hållet förgöra svenska flottan, som, 190 segel stark, samlat sig i Svensksund. Prinsen af Nassau, ryssarnes amiral, anföll henne der med 230 fartyg. Han gjorde sig så säker om segern, att han på förhand lät inreda fängelserum på sitt skepp åt svenske konungen. Men han gjorde sig öfverflödigt besvär. Främst bland de svenska krigsskeppen be