RoSenkind. Berättelse ur Svenska Folklifvet. (Forts. från n:r 36.) XII. En afton, året efter nyssnämnde händelser, satt gubben Esrael ensam hemma i sitt rum på Kopparfly. Den vansinniga Rosenkiad bodde numera i sin faders koja, emedan hon ej kunnat förmås att vidare vistas på Esraels egendom. Hennes mor hade nyligen dött, mest af grämelse öfver dottrens tillstånd. Esrael lät tankarne flyga öfver de sednaste tilldragelserva, och höll derunder följande monolog: ?Skada om Rosenkind; men hvarföre kunde ej den tokan vara beskedlig? Hon tillät ju mig aldrig att vistas i samma rum som hon? Och nattvandringarna till källan sen? Ha, ha ha; Hon må gerna ha det så som hon har, den elaka! ... Och hennes far, den eländige fiskaren, — af honom skall jag utpressa en betydlig summa, eljest stämmer jag kanaljen.? vpet blir du ifrån, usling! dånade en djup stämma, och en sekund sednare hade Rosenkinds far, hvilken i skymningen osedd lyckats iupraktisera sig och gömma sig i alkoven. skyndat fram och fattat gubben om strupen. XIII. vgered dig nu att dö, eländige skurk, min dotters och mitt lugns förstörarel! röt fiskaren åt den af skräck halfdöde Esrael. Gör nu hvad du kanske aldrig förr gjort, läs en bön!?