I. Enär grundskattefrågan snart nog kommer att behandlas wid riksdagen, torde det ej wara ur wägen att i i ett och annat hänseende wisa huru be rättigade de anspräk äro, hwilka fordra grundifatternas borttagande. Dessa anspråk grunda fig på grundskatternas ojämna fördelning fom oc på sjelfwa orättwisan i deras tillkomst och fortwaro. Hwad den förra beträffar torde följande upgifter wara nog för att berättiga ett anspråk på åtminftone en jämnare fördelning. J triket finnas omkring 66,000 hemmantal; af dessa äro ungefär 215 af frälse natur, de öfriga fronooch skattehemman. Ordinarie räntan utgår till ett belopp af omkring 4,500,000 rdr, hwaraf på frälsehemman belöper fig inemot 50.000 rdr. I medeltal belöper fig således grundskatt å fronooch skattehemman till 100 rdr, men å fräljehem: man deremot till endast 2 rdr 32 öre. Man torde anmärfa, att frälsehemman derjämte hafwa fin rusttjenstbewillning, men äfwen med denna, utgörande inimot 70,000 rdr, blir afgiften å fräljehemman ej mer än inemot 6 rdr. Afmen finsemellan äro fronooch skattehemman högst olika beskattade. Så t. er. erlägger ett hemmantal öfmer 400 rdr i ränta under det att ett annat af lika taxeringswärde och inom jamma län erlägger omkring 100 rdr och åter ett annat af nära dub: belt taxeringswärde ej fullt betalar 2 rdr. Den år 1864 nedsatta grundffattefomitten fäller föl jande utlåtande om grundskatterna. Grunditatterna trycka en ide obetydlig del af jordegendomen i wårt land särdeles hårdt genom att medtaga få stor anpart af behållningen deraf, att sjelfwa egen: domen, äfwen om den i och för fig fjelf lemnar en god afkastning i förhallande till sin storlek, lif: wäl genom grundskatterna kvarhålles wid ett lågt kapitalwärde och låg behållen afkastning. — Det är nämligen gifwet, att dylik jordegendom ofta förwärfwas af dem, som icke ega mera än rätt och jämt den i och för de höga skatterna nedtryckta köpeskillingen och icke hafwa större inkomst än den afkastning egendomen gifwer samt följaktligen, då denna afkastning är ringa, förblifwa i fattigdom. En af medlemmarne i i denna grundffattefomite har i åtskilliga delar reserverat sig mot fomitins förflag och wisat huru jordbruket är nära fyra gån: ger mera beskattadt än andra näringar. Härtill kommer den origtiga principen att å lägga jordbruket en oföränderlig skatt. I hwarje annan näring fan man genom omtanfa och för: sigtighet rädda fig från en swårare motgång, och skulle den inträffa, skulle afkastningen eller infomsten blifwa mindre än wanliat blir också sjelfwa den å inkomsten hwilande skatten mindre. Så är ej förhållandet med den skatt, som hwilar å jorden. Här är en motgång wida swårare att förutse. En hagelskur, en frostnatt, en för mydet torr eller regnig sommar fan ofta nog tillintetgöra en för modad afkastning. Armodet är nära och jordbrukaren får sälja sin gröda till att betala sin skatt, men sjelf fär han barkblanda sitt bröd, göra sig af med sin boskap samt, om han ej finner för godt aflägsna fig från fädernejorden, ännu en gång försöka att plöja fin åker, få fin säd oh med tå lamod afwakta utgången af skörden, lycklig nog, om denna ej liknar det föregående årets. Och lit: wäl fan man fordra, att denna ffatt förblifiver, likwäl mil man låta påskina att man gifwer ef: ter endast för husfredens skull. Något skäl kunde finnas i händelse det funde wifas att grundjfatterna more, utan afseende på deras ojämna för: delning, en gärd af rättwisa, om det kunde bewi fas, att de tillkommit på ett rättwist sätt, och att de med rätta kvarstode. Nog har det beslutats, att dessa skatter skulle utgå, och hwad största Ddelen deraf beträffar har det jämwäl bestämts, att den skulle förblifwa, men detta senare beslut utgör ala intet skäl för nämde skatters beständiga fort: