Gudskelof att du lefver min raske buss! — Det var, fan ta mig, i grefvens tid jag fick I tag i dig, ty hade jag komwit en minut senare, så hade du sjunkit som en tjugofyrapunding?. Sven var ännu mycket matt, men han ansträngde sig dock så mycket att han kunde framräcka handen åt sin räddare, hvilken också hjertligt tryckte densamma. KDu blir nog en frisk sjöbuss med tidene, fortfor amiralen, aoch du skall kanske snart nog få tillfälle lära dig asalta ryssaro. Men sof nu godt så länge! när du härnäst vaknar, måste du omtala anledningen till det förtroliga umgänge med det våta elementet, hvari vi nyss funno dig. God natt med dig, tillade amiralen skämtande, samt aflägsnade sig. Sven inslumrade i en vederkvickande sömn, från hvilken han ej, förrän efter flera timmars förlopp, vaknade. Stärkt och vederkvickt uppsteg han från sitt läger, hvarefter han i enkla men hjertliga ordalag tackade amiralen för hans visade godhet. Tack, mia gosse! svarade amiralen. Men nu måste du omtala dina lefnadsöden, samt orsaken till din vådliga sjöresas, Oändligt gerna! svarade Sven, samt berättade derefter oförbehållsamt om sin kärlek till Rosenkind, om fadrens motvilja derför, om den fara, som hotade flickan, om sina föräldrars rysliga död, om huru han expedierade Niklas, — hvilket moment den gamle amiralen tyckte mest om, — huru hans båt blifvit borrad samt hura den sjunkit ungefär en half mil från flottan.