ösande, stundom roende, till dess han var fartygen ungefär en half mil nära. Då lossnade bordet helt och hållet, — båten sjönk ögonblickligen, och Sven hade nu endast det hoppet kvar, att simmande knona uppnå fartyget. Han afkastade kläderna och snart framsköt han med god fart hland de lugna böljorna. På däcket af ett bland de svenska krigsskeppen stod amiral X—, med kikaren. betraktande en liten svart punkt, som uppdök ur sjön. Han upptäckte soart att det var hufvudet af eo simmande, och han befallte det en båt skulle utsättas för att ro den simmande till mötes. Detta verkställdes genast och amiralen satte sig sjelf vid styret. Friska tag vid årorna, gossar! ljöd amiralens uppmuntrande stämma. Vår djerfve sjöman, delfinen i menniskohamn, börjar sjunka, tror jag, fortfor amiralen och satte kikaren till ögat. Så förböll det sig verkligen. Utmattad etter ett otroligt ansträngande af sina krafter, började Sven styfna i armar och ben. Men då han märkte, att en båt sattes ut från skeppet, och att deuna båt närmade sig honom med god fart, upplifvades det sjuukande modet, och han sköt åter fram öfver sjön. Men slutligen öfvergåfvo honom hans krafter, — det svartnade för ögonen och en öfverväldigande kramp bemägtigade sig hans kropp; han sjönk med Rosenkinds namn på sina läppar . .. Eno timma derefter vaknade Sven i amiralens egen hytt. Då han uppslog de matta ögonen, hördes hos honom ett utrop af glädje, och straxt derpå stod amiralen.