lös på sitt läger. Ögonen slöto sig; en feberaktig rodnad öfverflög stundom de bleka kinderna, och munnen frammumlade stundtals några orediga ord. Svärjande gick fadren derifrån, men modren kvarstannade, för att med ömhet sköta sitt barn. VIL Solen uppgick klar och skön, belysande med sina strålars guld ruinerna efter den nedbrända kojan, då Sven med kraftiga årslag framjagande sin lilla julle öfver den spegelklara sjön. Långt i söder, vid horizontens rand, varsnade Sven några segel och ditåt styrde han sin kurs, Ungefär sex timmar fortfor Sven att ro, och redan syntes Ölandshafvet såsom en mörk strimma; då han märkte att båten började fyllas med vatten. Lugna fattade han öskaret och började länsa ur vattnet, men då han återtog årorna för att ro vidare, steg det åter med fruktansvärd hastighet. Förundrad öfver, att den eljest altid så täta båten nu läckte så starkt, såg han sig om, och fann då till sin förskräckelse, att båten öppnat sig i fören, och att vattnet inströmmade genom öppningen. Vid denna nedslående upptäckt bleknade Sven; men modet svek honom ej. Med förnyad kraft utöste han det inträngande vattnet, tog sedan af sig tröja och väst samt lade det försigtigt öfver öppningen, ty han vågade ej hårdt tillstoppa den, emedan han fruktade att hela bordet skulle gå ut. Vattnet fylide ej nu så bastigt båten, hvilken åter pilsnabbt ilade mot de på långt håll synliga seglarne. Så fortfor Sven att skynda framåt, stundom