Rosenkind. Berättelse ur Svenska Folklifvet. (Forts. från n:r 31.) kHåll upp med dina frägoro, hviskade Rosenkinds moder till sin förtörnade man. ?Du hör att Rosa är illa sjuk.? Tig kvinna! röt fiskaren förbittrad, det gäller att hindra vårt barn från att begå en galenskap, och jag skall hindra henne deritrån, så sant Gud lefver!? Hvar är Sven? fortfor Rosenkind att fråga. Han är död! ropade fiskaren i hennes öra. Han brann upp på samma gång som stugan . . . Flickans sköna anlete antog ett uttryck af fasa. Blodet flydde från de förut nog bleka kinderna, och ansträngande hela sin kratt, reste hon sig till hälften samt utropade: xDöd, säger ni? ... Död? ... Omöjligt! Han var ju hos mig. Ja så han var hos dig! ropade fiskaren med ett hånskratt. aKHan var hos dig! ... Varnartiga barn, J. . . Du borde blygas att för din far nämna den förhatliges namn, och i det stället säger du nu helt öppet att han varit hos dig . . . Förträffliga dotter! . . . Men det skall nu vara slut!o tillade han stampande i golfvet. Visar sig den uslingen sig i bya, skall han med lifvet få umgälda sin djerfhet!? Ha, sade Rosenkind, leende. Af ert sista yttraude har jag inhemtat alt hvad jag vill veta, ö nämligen att Sven lefver. Ni kan nu göra med mig hvad ni behagar, då jag blott vet, att han lefver!? Då hiou yttrat dessa ord, nedsjönk hon makt