Norrländska Korrespondenten – 15 mars 1873, sida 2

ga gånger måste han återvända ... Det gick omkring i hans hufvud . . . Med svedda kläder och brända händer satte han sig, öfverväldigad af smärta, ned på en sten och grät. Det sammanfallande huset var ju hans barndomshem! Han hade ju der på hvarje planka. hvarje bjelke ristat sitt namn eliter vid dem fästat något kärt minne! Han hade ju der blifvit född och uppfostrad, hade der sett sina glada barnaår med deras oskyldiga lekar frumflyta! Ock dessutom viste han ju — det rysligaste af alt — att hansföräldrar kväfdes, förbrändes af samma eld, som nu så glupskt förtärde kvarlefvorna af det lilla huset — att de begrafdes under de instörtande bjelkarne och ramlande murarna ... Ej under da, att den eljest så starke ynglingen grät som ett barn... Några minuter satt han der, orörlig, stum, nära att bli vansinnig, då hastigt ett skallande hånskratt nådde hans öra. Det tycktes komma från någon höjd, det upprepades tusenfaldt af eko, och hoppande från gren till gren, från träd till träd, förlorar det sig slutligen i djupet af skogen. Sven rusade upp från den sten, på hvilken han sutit. Ett rysligt leende flög öfver hans läppar och med af raseri darrande röst röt han: ?Ha, Niklas! . . . Jag förstår! ... Du ville hämnas det slag jag gaf dig nyss, och du har lyckats . . . Men turen är nu min . . . Sven hade rätt. Då Niklas från trädets topp såg Svens förtviflan, kunde han ej afhälla sig från att skratta. Sven skådade sig om, spanande efter det