Norrländska Korrespondenten – 15 mars 1873, sida 2

ställe hvarifrån skrattet hörts. Han upptäckte ou en mörk massa, som rörde sig i toppen af ett träd och hvilken bemödade sitt att på grenarne af eken, i hvilken han satt, praktisera sig till ett annat, nära stående träd. Vig som en katt, var Sven uppe i eken. Ett utrop af glädje undföll honom, då han i den mörka massan igenkände Niklas. Med en väldig spark försatte han Niklas ned på marken. Uua sekund senare stod Sven bredvid honomMed en vansiunigs hela styrka fattade han Niklas i nacken och benen samt slungade honom midt i det rasande eldhafvet. En vild ed, — några jemmerrop. — och mordbrännarens svarta själ lemnade den jordiska stofthyddan. Med korslagda armar och blicken oafvändt fästad på bålet, der Niklas kämpade med döden, stod Sven ända tills af det lilla huset ej återstod mera än en rykande askhög. Då aflägsnade han sig sakta derifrån, efter att hafva kastat en afskedsblick åt sitt barndomshem. Han gick ned till stranden, lösgjorde sia juile, hvilken kort derefter med snabb fart ilade utåt sjön. VI. Då Rosenkind vaknade ur den djupa svimning, i svilken hon fallit, då hon såg eldsvådan, fann hon sina föräldrar stående vid henues sida. Gubben betraktade henne med mörka blickar, samt frågade barskt: äHör på, Rosa hvar har du hållit bus i natt?) luru gick det vid eldsvådan? frågade flickan matt, utan att gifva akt på fadrens fråga.