Norrländska Korrespondenten – 13 mars 1873, sida 2

de faror, som hota mig eller dig, jag skall bedja om makt att tillintetgöra min fars befallning att gifta mig med den gamle godsegaren, och skulle min far, det oaktadt, stå fast vid och verkställa sitt beslut — nåväl, då skall han, bröllopsmorgonen, i sin dotters rum finna ett stelnadt blodigt lik . . , Ymniga tårar störtade ur flickans ögon. Hon gömde sitt hufvud vid ynglingens bröst. Också han gret. Några ögonblick förflöto under djup tystnad, endast afbruten af bådas snyftningar. AÄndtligen tog Sven till ordet: kRedan i morgon verkställer jag mitt beslut, om du så vill, älsade Rosenkind lyttrade han. KAck ja! Vi få ej dröja dermed. Altså i morgon! Om tio år återkommer jag, vill Gud! och då . ..? POch då tillhör du mig allena, — om jag ej redan hvilar i grafven! suckade flickan. I tio år skall du strida för bådas vår lycka. — I tio år skall också jag, den svaga kvinnan, strida mot mitt öde — och min fars önskan! Ja, tro mig: din lott är värst! Huru många fiender, lömska, hala som ormar, har ej du att dagligen kämpa emot! Och dertill står du ensam i striden! ... De värsta af dina fiender äro: din far, godsegaren, och sist din fars spion, den rödhårige bofven Niklas ...? Niklas hörde dessa ord. Blodet rusade åt hufvudet på honom. Med ett vildt rytande störtade han med lyftad knif fram från sitt gömställe, emot Sven, åt hvilken han måttade ett förfärligt hugg. Med blinkens hastighet kastade sig Sven åt