Norrländska Korrespondenten – 13 mars 1873, sida 2

RoSenkind. Berättelse ur Svenska Folklifvet. (Forts. från n:r 30.) Jag förstår! ropade Rosenkind sorgligt ?du vill öfvergifva byn — och mig . . . Men det är ju nödvändigt!? tillade hon sakta, och en tår glindrade i hennes öga. Det måste så ske, om vi någonsin vilja hysa hoppet om att få ega hvarann ... Nåväl, res! Min välsignelse, mina förböner skola altid medfölja dig på din vådliga bana! Goda älskade flicka! ropade Sven, och tryckte, i öfvermåttet af ljaf tillfredsställelse, den späda Rosenkind till sitt klappande hjerta. De båda älskande hade icke bemärkt, att en mörk figur, gynnad af skymningen, sakta framsmög bland stenbögarne, allt mera närmande sig källan der de sutto. Ett lurfvigt, rödhårigt hufvud framsköt från en några famnar från källan stående sten, bakom hvilken figuren fattat posto, och med spänd uppmärksamhet afhörde han de ungas samtal. Ett djefvulskt grin spelade på hans tunna läppar vid Svens sista ord; men detta hånande grin efterföljdes snart af ett vildt utbrott af raseri. Niklas, så hette den fiskaren, uppdrog ur fickan en bredbladig fällknif, höjde den och frammumlade mellan de hårdt sammanbitna tänderna en ryslig svordom. Nära färdig att framstörta för att sänka knikven i Sven, hejdade han sig hastigt vid följande ord af Kosenkind: Jag skall, morgov och afton, på knä anropa Gud om styrka att emotstå och trotsa alla