Norrländska Korrespondenten – 13 mars 1873, sida 2

ställniug han fallit, — han vågade nemligen ej röra sig så längen Sven var tillstädes, af fruktan för en närmare bekantskap med hans knytnäfvar, — aflägsnade sig Sven, med hufvudet uppfyldt af en mängd hittils främmande tankar. IV. Så svart Sven försvunnit uppreste sig Niklas försigtigt. Hans förut nog vidriga anletsdrag vanstäldes af den förfärligaste hämndtörst. Betänk hvilken skymf, att bli slagen till marken, afväpnad i den sköna Rosenkinds åsyn! ... Detta var för mycket! . . . Banditen stod en stund aldeles förkrossad vid tanken på sitt nyss lidaa nederlag; hans armar hängde vid sidorna, och hufvudet sjönk ned mot bröstet. Men plösligt spratt han upp, — de små kattögonen glänste med dubbel styrka, bröstet vidgade sig, och ur den uppspärrade munnen framhväste en ed. ?Blod för blod, står det i bibeln, så myckett känner jag dock deraf!? mumlade han. Och du skall dyrt få betala mig hvad du gjort mig i kväll, Sven! — Träffade min knif ej ditt usla hjerta, skall min list locka dig i den svala böljans famn! Hi, hi, hilo flinade han, adu skall min själ veta att du har med rödhärade Niklas att göra! . . . En dust till! . Jag skall göra dig ännu fattigare än du är: jag skall fråntaga dig din koja, — jag skall mörda din far och mor! . . .? Med brådskande fart skyndade han ned åt stranden. Vid en julle, som låg förtöjd i en s. k. abåtkåss?, stannade han samt såg sig om åt alla sidor för att utröna, om någon obser