Norrländska Korrespondenten – 13 mars 1873, sida 2

sidan och hugget, som ovilkorligen blifvit dödande om det träffat sin man, hven uu tätt förbi honom i luften. Ab, var du så nära posterad, eländige,? ropade Sven och fattade brunnshaken, hvarmed vattnet upphämtades ur källan. Undan älskade Rosenkiud! . . . Här blir en liten lek af... ? ... Som kommer att sluta blodigto, tjöt Niklas. Få se hvem af oss är värdig Rosenkind! fortfor han och rusade ursinnigt emot Sven. Ett väldigt slag och ett brakande hördes; det var Niklas, som erhöll slaget; det var den grofva brunnshaken. som lik eu rörkäpp brast af mot Niklas hårda skalle. Niklas föll handlöst till marken, utstötande ett ohyggligt vrålande. Hastigt kastade sig Sven öfver den fallne, och vred kuifven ur den krampaktigt sammanknutna handen. )Nu är mördaren afväpnad! utropade Sven, skrattande, och kastade kuifven i källan. ?Gud låte dig gå lika helskinnad ur alla bataljer! anmärkte Rosenkind. Men nu måste jag skynda hem. Jag har redan dröjt för länge. God natt, älskade Sven!? Ett hjertligt famntag, en kyss, och de älskande skiljdes, Rosenkiad styrde sina steg till det närbelägna föräldrahuset, der Sven aldrig fick visa sig, — och Sven stod kvar vid källan, ända till dess flickan, hviftande med sin näsduk, försvann igenom dörren till sin faders hus. Efter att hafva kastat en föraktig blick på Niklas, som ännu kvarlåg på marken i samma