Wår första wisit göra wi i riksdagens första fam mare, der finnas många stjernbeprydda män, de måtte wäl funna säga of hwad wärde en men: niska har. Snart märka wi doc wårt misstag; ty ingen af dem har der fått fin plats, derför att han är menniska utan derför, att han uti bewillningstaxeringslängden upförts såsom egare af ett wisst egendomseller årligt inkomstwärde. Då icke menniskowärdet hos dem sjelfwe är erkändt kunna de följaktligen ide saga of hwad wärde en men: niska har. Att blicka in i andra kammaren lönar ide mödan; ty ingen af def män har fitt menftliga wärde erfandt. Den fom ide eger eller bru: far fastighet till wisst taxeringswärde eller åtnjuter en wiss upskattad årlig inkomst, får ingen plats bland denna kammares folkombud. Wi ha märkt wårt misstag och begifwa of derför från rifsdags huset till ett herrans tempel wid ett tillfälle då prestwal derstädes förrättas. Walförrättaren och walnotarien hafwa jämte kyrkoradet tagit plats i kyrkans for; de röstande framträda till walbordet efter uprop att hwar för fig afgifwa fin röjt, och mi få meta — hut stort hemmantal samt hur många mas: och brännugnar, fnips och spikhamrar jämte gaspottor hwarje röstande är ombud för mid malet. Ingen afgifwer här fin röst fom menniska eller husfader, rösten beräknas efter förmedladt hemmantal och wissa brutsinrättningars antal, hwarför man tryggt fan säga att egendomen rö: star genom egaren säsom sitt lagligen erkända oms bud. Beswikne äfwen i templet måste mi gå derifrån, och hwarthän skola wi gå? Wi begifwa of till den lokal hwarest fyrtoeller kommunalstämma förrättas, ämnet för öfwerläggningen rör of ide, hwilket det är, och hur diskussionen öfwer detjamma aflöper, gör ingenting till saken, mi wilja blott närwara wid omröstningen. Den är äffad och re dan påbörjad wid wårt inträde, men wi komma ide för fent, ty wi skola ide deltaga uti utan får fom stumma åhörare af densamma lära känna en menniskas wärde, såwidt detta är möjligt. Ord: föranden nämner den ene röstberättigades namn efter den andres och swar i wederbörlig ordning afgifwes. Hwad lära wi? Att en är wärd tusen en annan några hundra od andra åter blott tjuad, tio, fem och ännu mindre fyrfar. År menniskowärdet få olika? Nej wi misstaga of, äfven här förnimmes icke ett grand af det menskliga wärdet. Jngen har fyrkar för sin person, fyrktalet beräknas efter faftighetseller årligt inkomstwärde. Hwarje röstgifwande måste tillstå att han äfwen här är jordegendomens eller kapitalets röstande ombud. O, få förnedrande! Har den såkallade vite ide Iof att säga mer än jord: eller fapitalwärdet tillåter Honom, då är ide att undra öfwer om de fattige hafwa ingenting att säga; men förunderligt är att de, fom tillåtas wara egendomens ombud, äro belåtna med att wara försatte i en få intet fägande ftällning att de, fåfom menniffor betraktade hafwa lika liten rösträtt fom den allra: fattigaste. OM wi förundra oss högligen deröfwer, om man ingenstädes inom den menffliga lagftiftningens många områden skall funna få uplysning om hwad wärde en menniska har. Det war fant, wi beeynte högt, men ide allra: högst. Konungen är den allrahögste näst Gud för stås, ty konungen är ock en menniska. Månne wi wid betraktandet af denne högst upsatte person funna lära känna en menniskas wärde? Wisferligen ide. En af landets grudlagar, SuccesfionsOrdningen, den 26 sept. 1810, ligger fom ett ogenomträngligt töcken emellan of och majessätet. Denna grundlag bestämmer Swenffa Tronens arfaföljd, men ingen menniska fan genom fitt förhållande i lifwet förtjena de rättigheter fom äro henne på grund af förstfödslorätt enligt lag tillagda. Derför måste mwi till oh med ifrån fonungaborgen återmända med oförrättadt ärende. Ifrån lagstiftningens begifwa mi of i samma ärende ut på det hwardagliga lifwets område. Se, der går en mördig gubbe, alla buga fig och aftaga hatten för honom. Här ha wi den rätte mannen, utwisande oss menniskowärdet. Hwem är han? Prostfar swarar någon! Är han så afhållen och wördad som helsningsbetygelserna utwisa? Åh nej, då tjensten war ledig, fick han ganska få röster, men wederbörande förbarmade sig öfwer honom, troligtwis emedan han fom gammal skolkarl ut: märkt fig i fäöpps och pluggningssystemets mans haftiga utöfwande, hwilket system han och låtit sfkolläraren fortsätta i folkskolan, synnerligast wid inpluggningen af den Lindblomska katekesen. Så länge han fick tillåtelse har han ock utmärkt sig enom att räkna sädeskärfwar på böndernas åkrar, kicka kronobetjeningen på såkallade mintelpredifanter, nedskälla enhwar, som icke tror att han är så godt som i Guds sons ställe och således allraminst en ofelbar halfpåfwe, samt genom att räkna noga wid inkomsternas upbärande men icke så noga wid förplägningar på gästabud och kalaser. Skulle derför åhörarne wisa honom sin hjertans wördnad, blefwe nog hattarne orörda och de gående raka som ljus. De buga sig icke för personen, nej icke ens för ämbetet, ty de hafwa upmwafnat ur fate: