Hade förut hennes raseri emot Rothnagel varit stort, så blef nu hennes ångest för den oskyldigt till döden jagade ännu större; hon sprang fram och tillbaka i rummet, skrek och vred sina händer, så att en sten kunde ha blifvit rörd. Då öppnades plösligt dörren och den af vattn drypande Nörgel störtade med den af vatten dypande Nothnagel in i rummet och lade homm på samma soffa, der Nörgel förut legat. Men rentieren förblef icke länge i vanmakt, utan sprang genast åter upp. Herre! skrek han till Nörgel; jag misstänker starkt att ni varit min räddare! — Detta undanber jag mig! Förstår ni? ... var af den godheten, bekymra er endast om era egna affärer!? Och dervid ville han åter rusa ut genom dörren. Men den sköna rådsherre-enkan ställde sig i vågen för bonom. KBlif kvar, dyre Nothnagel! sade hon med kärleksfull röst; jag har gjort er stor orätt, och emedan ni så tydligt visat er kärlek till mig vill jag icke ett ögonblick längre neka att bli er!? Den lycksalige Nothnagel ville sluta det älskade föremålet i sina armar, men besinnade lyckligtvis i god tid, att han var aldeles våt, och åtnöjde sig derför tillsvidare med varmt tacksamma blickar. Vid det derpå följande utbytet af tankar mellan de begge paren erfor rådsherre-enkan vidare, att Nothnagel endast af kärlek till henne eftersträfvat presidentposten i lifräddniogs