?Om jag ville hämna mig på denna förrädare, talade hon disperat, så vore den ädlaste hämnden den, att jag räckte hr Nörgel min hand . . . men jag föredrager att bli ensam och dö af sorg. Och dervid tillslöt hon ögonen och sjönk åter ned i sin länstol. Det sista slaget kurde Nothnagels redan förut så grundligt skakade nervsystem icke fördraga. Helt och hållet förvirrad och utan att tänka på sitt vidare rättfärdigande, stod han några minuter orörlig och stirrade på sin förlorade kärlek. Och snart störtade han utan hatt och öfverrock som en vansinnig ur rummet. De kvarstannande betraktade förskräckt hvarandra. PStore Gud!? sade enkan ängsligt, hvart ämnade han ta vägen? — Han såg så förstörd ut!? Hjelp, rädda honom! skrek omedelbart derpå Jakoby, som under tiden gått bort till fönstret, ahan stiger öfver räcket . , . plumsb cAha! ropade Nörgel; den vägen känner jag!Och genast ilade han som en stormvind ur rummet, följd af den trogne Jakoby. Knappt voro de begge kvinnorna ensamma; innan de utbröto i högljndd klagan och jemmer, snart erfor dervid enkan, att Nothnagel erbjudit Aurora två tusen thaler endast för att hon skulle gifta sig med Nörgel, och att den sednare icke för hennes skull, utan för Auroras kastat sig i vattnet.