omkring henne och frågade dels efter orsaken till hennes svimning. Jag har öfverraskat den afskyvärde just då han låg på knä för den unga flickan, sade enkan med klagande stämma, han erbjöd henne penningar ... tala, fröken ... är det icke sannt?? ?Jo! — guld erbjöd han mig visserligeno, hviskade Aurora, men . . .?7 vidunder! förrädare! röt Nörgel emot den olycklige rentieren. Detta var orsaken, hvarför han lockat flickan bit, pustade enkan med döende stämma, ty hitlockad är ni dock, icke sannt, fröken?? visserligen, svarade flickan, nära att gråta; betjenten var hos mig för halsdukarnes skull. aNu går det för långt! skrek Nothnagel, nästan utom sig; ett förskräckligt missförstånd eger rum, högtärade fru, men ni skall och måste nu erfara alt . . Menniskan der, fortfor han, pekade på Nörgel, är orsak till all min olycka, men nu skall han också tjena mig till rättfärdigande . . .? Rådsherre-enkan betraktade honom misstroget. ?För det första måste jag säga er, hvarför han kastat sig i vattnoet, fortfor Nothnagel ... hufvudorsaken dertill var en dam!? Den unga frun och den unga flickan utstötte liktidigt ett genomträngande skri, ty begge trodde, att det skett för deras skull. Men derefter reste sig rådsherre-enkan långsamt och med värdighet, kastade en förintande blick på sin otrogne tillbedjare, och vidare en desto mera smäktande på den intressante, olyclige unge mannen.