Den unga flickan teg och blef röd som en glöd af glad rörelse. Nothnagel började känna ångestsvetten framtränga på sin panna. Men, har ni då ett hjerta af sten?o ropade ban, fallande på knå för den lilla halsdukshandlerskan; cjag ber er på det ödmjukaste, tag då de två tusen thalerna ho Just som han i sin förtviflan låg på knä för den uaoga fickan, bönfallande sträckande sina händer upp emot henne, öppnades tyst på glänt dörren till tamburen, och rådsherre-enkans blixtrande ögon riktades emot honom. KSå, ni proberar halsdukar på det sättet, min herre!? sade hon derefter med iskall röst, i det hon gick in i rummet. Nothnagel sprang i vädret, som hade han fått en elektrisk stöt, och stammade några osammanhängande ursäkter, hvilka dock genast förkväfdes af den svartsjuka frun. POch ni, fröken . . . rodnar ni då icke?? hänvände hon sig derefter till den unga flickan. PMen hvarför då, madame?? frågade denna, förundrad tittade upp, herrn erbjöd mig två tusen thaler; om jag ...? Rådsherre-enkan lät hänne dock icke tala till slut, utan föll med ett högljudt skri i vanmakt. Hjelp!? skrek Nothnagel i förtviflan, ättika! — Eau de Cologne! — Hjelp!? Nörgel och Jakoby rusade på en gång in från sängkammaren. Vid deras inträde uppvaknade den unga enkan ur sin vanmakt, men blef dock i smäktande ställning kvarliggande. Nothnagel, Nörgel. Jakoby och Aurora stodo