Norrländska Korrespondenten – 6 mars 1873, sida 3

Herre! skrek han rusande emot Nörgel, ni är ju ett odjur, en orm, en menniska, som roar sig med att kasta sig i vattnet, för att ställa till olycka för dem, som fiska upp honom igen. Den unga frun kastade en intresserad blick på Nörgel, ty det är ju ett bekant faktum, att det kvinliga slägtet städse känner det varmaste medlidande för män, som äro olyckliga och ha lidit. Men derefter betraktade hon rentieren desto strängare och mera bestraffande. Huar kan ni förebrå herrn, att han genom sin rättrådighet förhjelper era ogerningar i dagsljuset?? sade hon med hela det förakt, som var henne möjligt; det är mycket eländigt och mycket småaktigt af er, hr Nothnagel, och jag skall icke underlåta, att derefter vidtaga mina åtgärder. Och derefter rusade hou ut ur rummet, hvarvid hon gaf Nörgel ännu en mild, tacksam blick, som gjorde honom alldeles varm om hjertat. Rentieren stod några ögonblick som förintad, men derefter syntes han bli fattad af ett verkligt raseri, aNå, ni egyptiska landsplåga h yttrade han till Nörgel. Kär ni zu ändtligen belåten .. . nu är det förbi med mitt giftermål. DoDOho, yttrade Nörgel godmodigt, det skulle göra mig ondt om den lilla frun . . . och om ingenting blir af med er, är jag sannerligen icke obenägen, att till ersättning räcka henne min han? ?Så! skrek Nothnagel; ni vill således ta min brud också? — Tag er i akt, min herre,