Norrländska Korrespondenten – 6 mars 1873, sida 2

?Jag skall lemna er de två dussin halsdukar, ni bestält hos osso, sade flickan, sedan rentieren bejakat hennes fråga. Nothnagel blef icke ringa förbluffad öfver att man hade kunnat tilltro honom en sådan lyx, och medan han pratade med flickan och alt lifligare uttalade sin förmodan, att ett icke obetydligt misstag måste vara begånget, kom Nörgel ur sängkammaren, klädd i en mycket gammalmodig frack, märkvärdigt korta byxor och en gammal hvit halsduk ?Men, min käre räddare, yttrade han, blandande sig i samtalet, char ni då icke kunnat förstå . . . halsdukarne har jag rekvirerat!? De begge kifvande sågo sig samtidigt om efter rösten, som inblandade sig, och i nästa ögonblick lågo Nörgel och den unga flickan i hvarandras armar, Nothnagel tycktes på nytt icke begripa, huru saken egentligen hängde tillsammans. Det är ju hon, förklarade ändtligen Nörgel sedan känslornas första storm lagt sig, emin värds dotter; jag hade sådan längtan att få återse henne, och derför lät jag genom Jakoby rekvirera halsdukarne. ?Så ... ni mottar altså besök hos mig?? frågade rentieren, som just icke kände sig särdel angenämt stämd. Nörgel gjorde en åtbörd af missnöje. Hvar skall jag eljest motta henne? utropade han i en förebrående ton, hvarför har ni dessutom framlagt denna trånga drägt för mig .. man måste ju ordentligt känna sig generad öfver att synas sådan för sin älskade.? Äkven Nothnagel gjorde en åtbörd af ovilja.