wudtitels utgifter. Man hade talat om en från hofförwaltningen utgången promemoria, innehållande en tablå öfwer de från sivillistan utgående utgifter. Denna promemoria wore mu italarens hand, och fastän grannlagenheten förbjöde honom att med: dela innehallet af den samma, hade han dock deraf erhållit det intrycket, att den föreslagna nedfättningen mycket wäl kunde gå för fig. Konungens in: gripande med penningunderstöd more nu mindre behöfligt än förr, på grund deraf, bland annat, att nu mera assosiationer bildade fig både för wälgö: rande ändamål och för utöfwande af mefenatsmwerf samhet. Statsrådet Wern hade fäft upmärkjambet på, att fonungena rejor erfordrade ftora foftnader, men talaren sökte wisa, att dessa resor nu för tiden i allmänhet kunde företagas wida billigare än förr, då inga järnwägar funnos. Talaren wore öfwertygad, att nedsättningen ej skulle komma att af konungen få illa upfattas, fom flere af föregående talare antydt, utan att han skulle betrakta saken mera enkelt och godmodigt. Endast på en konstlad wäg kunde man komma derhän att i förslaget se nagot fiendtligt mot regenten eller mot den monarkiska prinsipen. Hr Casparsson, fom utförligt granskade utffottets motivering, gjorde detta i ett föredrag, fullt af wändningar, fom framkallade bade täta difallsytringar och skrattsalwor från en del af famma rens ledamöter. i Hr Nils Pettersson yrkade bifall till betänkandet, likaså hr Jöns Rundbäck, som i utskottet röstat för dep beslut, på i betänkandet angifna skäl, och alldeles ide i konungafiendtlig riktning. Hr Swen Nilsson i Österslöf inwände mot hr A. W. Staaff, att hufwudstadens fattige ej ha nå gon betydelse för bedömandet af för landet wigtiga frågor, och försäkrade samme talare att lyxen å slottet för en representant, åtminstone från landet, framstår i sådant öfwerdåd, att den ensamt för det nyttiga exemplets skull borde minskas. Hr Carl Ffwarsson talade i samma riktning och anmärkte att Sweriges konung icke är en fann representant af sitt lands enkla befolkning, om han omgifwer fig med en glans, fom endast fan wara behaglig för ett fåtal af hans underfåter. Hr Liss Olof Larsson protesterade mot hr Didsons uprepade påftående att utskottsledamöterna handlat mot öfwertygelse. Han hade aldeles ingen rätt att söfa andra motiver än dem fom angifwits, och hwarje representant wet nog fullgöra fin pligt utan alla faderliga förmaningar af den sorten. Slutligen upträdde statsradet Bergström och ytrade, jamte det han motiverade sitt yrkande om afslag aå utskottets hemställan, att alla ytranden om att konungen skulle taga något intryck af beslutet i denna fraga woro aldeles obefogade. Här war det ide en strid mellan konungen oc) representationen, utan helt enkelt en statsregleringsfräga, hwilken skall upgöras liksom andra frågor af samma natur. Regeringen, ej konungen, bär answaret för frame ställningen derom och regeringen har noga pröfwat alla bit hörande förhållanden, innan beflutet fattades. Talaren war ingen motståndare till politiska kompromisser, och frågor finnas — man bchöfde ej nämna hwilla — då jådana upgörelser äro både nödwändiga oc) nyttiga; men talaren bestred att en sådan nödwändighet här förelegat. Den me ning, fom hittils sträfwat att nedsätta detta anslag, hade inom riksdagen aldrig representerats af fler än 65 röster — och en sådan jämförelsewis ringa minoritet hade ej berättigade anspråk på en sådan upgörelse som nu skett. Härmed war debatten, hwars hufwuddrag wi här antydt, men hwilkens mest pikanta drag ut: gjordes af enskildheter, att icke säga personligheter, slut. Votering begärdes, och utföll den så, att 125 röster biföllo utskottets framställning mot 56, fom afgäfwos för den af regeringen föreflagna oförminskade summan. Andra hufwudtiteln. Samtliga punkter i utffottets förslag rörande denna hufwudtitel biföllos af första kammaren, med undantag af den 9,