dagens rätt att utan regeringens medgift nedsätta ordinarie anslag och yrkade derför afslag. Sr Jöns Pehrsson swarade på de anmärkningar, fom riktats mot honom såsom motionär, att ban hwarken hade sadan volym eller förmåga, att han kunde Ha åstadkommit alt ondt, som inträffat i landet eller riksdagen under senare åren. Hwad han framfört ffulle nog af fig själft förfallit, om bakom honom ej ftått de, hwilka haft jamma ålig: ter fom han. Hwad själfwa saken beträffar, så skulle talaren gerna sett att utskottet gått längre, men då han wiste, att den summa, som nu bjöds, war den fom funde bjudas, wille han dermed wara nöjd och tillika lofwa att han ej widare un: der sin representanttid skulle sysselsätta sig med denna fråga. Friherre John Ericson anmärkte att det beftämmande för denna fråga ide wore huruwida de fungz liga personerna skulle ha nog till sitt underhåll, utan hwad som kunde anses behöfwås för fonungens representation. J landet råder en allmän önskan att denna representation måtte förenklas och befrias från alt onyttigt prål. Detta hade bestämt talaren, hwilken lika warmt fom hr 2A. Rundbäck wille att konungamakten skulle förblifwa i oförmin: skad besittning af alt, som werkligen bidrager till dess wärdighet. Ett bifall till utskottets förslag wore just i ullaste öfwerensstämmelse med konungens och konungamaktens eget wälförstadda intresse. ör C. A. Larsson anmärkte särskildt att tid: punkten för ordnandet af denna angelägenhet just nu är lämplig, då konungen skall bestämma sin hofhushållning. De ökade lefnadskostnaderna hade härwid ingenting att betyga, då konungen har fritt fält att ordna fur hushållning efter måttet af tillgängliga medel. Att den bortprutade summan af 100.000 rdr ide skulle åstadkomma någon slags nöd eller några umbäranden, det trodde talaren wara klart för hwar och en. Anslaget, sadant utskottet föreslagit det, är så stort som 30,000 menniskors ärsinkomst; då måtte det wäl räcka för en person. Det af motståndarne uprepade talet om konungens talrika familj bemötte talaren dermed, att Då hertigen af Östergötland. på sitt anslag galant redt fig, få skall ocksa konungen utan swarighet slä sig igenom med sitt. Riksdagen har flera ganger ma: rit i nödwändighet att göra indragningar på anflag, fom mindre tält wid fådant än Hofhållningsanslaget. Ör Jöns Andersson instämde. Hr Danielson anmärkte, bland annat, att han funnit fig mycket förwånad öfwer det motstånd, fom yppat sig mot utskottets moderata förslag. Att motstånd skulle komma från stadsrådsbänken, det war naturligt. Lika naturligt war det äfwen att det skulle komma från hr Dickson, efter det denne förklarat att han ej riktigt begrep utskottets förslag. Hr D. har nämligen förklarat på förhand (å ett walmöte i Göteborg), att i alla de frågor, som ban ej förstod, komme han att rösta med regeringen. Men att så många andra gjorde motstånd örwånade honom, helst då motståndarne gjorde det af Det skälet, att de som wille nedprutningen skulle önska umdergräfwa konungamakten. När hade Smweriges fok upträdt fiendtligt mot fin konung? Herre föl hade ofta gjort det, men ide det egentliga olfet. Hr Johan Fönsson yrkade i korthet bifall til betänkandet. Hr A. Staaff kunde ej finna, att det sätt hwarpå utskottet welat lösa frågan, innebure någon mer lig säkerhet mot blifwande rubbningar sivillistan. Hwad beträffade talet om glansen kring regentens person, så måste den samma finnas redan derför, att konungen wore, såsom Tegner ytrat, endast ett uttryck för nationen. Man borde ock komma ihåg, att konungen mäste sättas i i tillfälle att inför utlandet på ett wardigt sätt representera sitt land. Hr Key hade talat med många personer ur skilda samhälsklasser angående denna fråga och hos de flesta funnit en önskan, att riksdagen nu måtte företaga en nedsättning af i fråga mwarande Huf