Norrländska Korrespondenten – 1 mars 1873, sida 2

Nothnagel skakade hufvudet. Derefter talade han och skrek till honom, klappade honom i flata händerna, blåste honom i näsan, kittlade honom i sidorna, men den räddade rörde sig icke. Nothnagel såg redan ganska betänksam ut. ?Mio Gud, om han vore död; hvad gagnar då hans räddning?? Och med stor kraftansträngning sköt han soffan med den räddade tätt intill den glödgade jernugnen, för att framför alt få honom torr. Efter en stund skakade han honom på nytt; men med lika ringa nytta som förut. Nothtnagel började nu att bli alvarligt ängslig och han ryckte derför soffan så nära den glödheta ugnen, att den räddades ena fot berörde den. Men knappast var detta skedt, innan denne mannen for tillsammans och soabbt drog benet tillbaka. ?Åh . . . för hin i våld, men är vattnet hett! mumlade han med tillslutna ögon. Rentieren skrattade med hela ansigtet. Han inbillar sig att han ännu är i vattnet, tänkte han; men han skall bli glad, när han återfioner sig i det varma rummet.? I nästa ögonblick reste sig den räddade på ena armbågen i vädret och såg förundrad omkring; då föllo hans förvånade och frågande blickar på hans värd, som förnöjd in i själen stod bredvid soffan. Nå . . . sansar ni er ändå . . . komner ni dock ändtligen till er sjelf igen . . . ag har ju räddat er! yttrade denve, vänligt nekande emot honom. (Forts.)