Norrländska Korrespondenten – 1 mars 1873, sida 2

fortfor hon; ähar ni icke kommit något svek på spåren? . . . har ingen kvinlig fot öfverstigit denna tröskel Nej bevars9, lugnade henne betjenten, ani kan i alla afseenden vara fullkomligt luga, fru Buller; herr Nothnagel är en genomdygdig man, som uppriktigt älskar er, och ingenting kan förebrås. Eukan höjde en blick af lättnad. Om jag blott visste det säkert, hviskade hon; ty om jag ertappade honom vid någon otrohet, skulle jag döda antingen honom eller mig sjelf. Den arme Jakoby kände åter en rysning; men just som han likväl skulle öppna munuen för att skänka enkan flera tröstegrunder, läto tunga, brådskande steg höra sig nere på trappan. äDet år han, fru Buller, det är han;v ropade tjenaren med stigande ångest; för Guds skull gack åter upp.? Knappt var dörren i öfra våningen stängd, innan den i vedra hastigt rycktes upp, och Nothnagel flämtande ock drypande af vatten kom in, bärande på sina armar en menniska, som tycktes vara liflös, och hvilken likaledes dröp af vatten. !Gud vare lof, ändtligen ha vi en! stönade rentieren, läggande den raddade på soffan. äOch en sådan en! fortfor han, beundrade och betraktande den liflöse med strålande blickar; aen präktig pojke! Men nu vilja vi framför alt återkalla honom till lif.Efter dessa ord skakade han den räddade först sakta, och derefter alt häftigare, men den räddade rörde sig icke.