Råäddaren. Humoresk af A. von Vinterfeld. Ofversättning af Ldh. (Forts. från n:r 25.) I går afton t. exs, berättade Nothnagel vidare, Äbemärkte jag en skenande häst, som i vild fart drog en vaga efter sig; en hänryckande anblick för mig! — Jag fattar det af skum drypande djuret i tygeln, dess heta andedrägt fuktar mitt hår, men jag håller fast... jag låter släpa mig ett stycke. Ändtligen förmår jag hästen att stanna och väntade med klappande hjerta en varm tacksägelse; men i dess ställe stickes ett aldeles rödt ansigte ut ur vagnen och skriker till mig: Hvad är det för en åsua? — Ser ni då icke, att jag vill skynda mig till bangården? — Nu kommer jag att försumma tåget!? Jakoby måste bita sig i läppen för att dölja sitt skratt. Men jag låter icke dylika småsaker afhålla mig, ropade Nothnagel. resande sig upp, adå jag här just har vattnet aldeles utanför min dörr, tänker jag, att en fattig f—n väl någongång skall komma hit för att förkorta sin jordiska pilgrimsvandring. i aJakoby! vände kan sig derefter till sin betjent, aman kan icke så noga veta . . . om du en gång skulle få lust att kasta dig på hufvudet. i vattnet ... förgät icke att göra det här ... jag drar genast upp dig! Medan betjeuten vid blotta tanken på ett dylikt kallt bad kände en kall rysning, hade