2—2 LA rie AK, CI SA Ä törekommer i tidningen n:r 32 för den 11 februari en tredje artikel, i hwilken jag förliknas ömsewis mid den onde anden och en polischinell. En reflamation emot den senare artikeln i n:r 32 för den 8 februari skulle naturligtwis wunnit ännu mindre afseende än den förra. Det aterstår mig saledes ide annan utwäg att ådagalägga det obehöriga i dessa upgifter än att anlita domstolen om pröf mande af deras halt. Den angifwelse, fom först nämnda artikel inne: håller,,att jag skulle begagnat min ställning såsom ordförande att undanskjuta wigtiga frågor, för hwilka jag ide more intresferad, afser ett förfarande, fom, om det stadnade en ämbetman till last, wore ett brott. Det lider ide något twifwel, att, om en ordförande i ett ämbetswerk kändes skyldig att med afsigt hafwa undanffjutit ett ärende, han blef: we dömd efter 25 kap. 16 I strafflagen: Begår ämbetsman upfåtligen på annat fätt än förut fagdt är förbrytelse i sitt ämbete för egen fördel eller för att annan gynna eller skada, eller eljest till fränt ning af allman eller enskild ratt, eller underlåter ämbetsman upsatligen i afsigt som sagd är fin äm: betspligt, ware afsatt, och, om brottet det förtje nar, tillika förklarad owärdig att i rikets tjenst mi dare unttjas. i Det förtroendeupdrag fom innefattas i ordföråndeskapet inom ett riksdagens utskott, om det också ide fan betraktas såsom ett ämbete, åligger innehafmaren samma pligter och, om också icke juridiskt, lif wäl inför allmänna opinionens domstol, samma anz swarighet. Angifwer man någon för ett sådant för farande i utöfwandet af detta förtroendeupdrag, som artikeln i n:r 18 omförmäler, eller, för att nyttja strafflagens ord i 16 kap. 8 I, hwilka passa för den form artikelförfattaren walt för fin angifz welse: Utsätter man i afsigt såsom i 7 I fäga (d. w. s. af arghet) emot annan rykte om gerning eller last, fom ej efter lag straffbar, men eljest för hans ära, goda namn och medborgerliga anfeende, yrke, näring eller fortkomst menlig är, eller fortsprider man af arghet sådant af annan utsatt rykte, — så är detta enligt 3 11 mom. Trydfrihetsförordningen: angripelse mot enskild man, hwilken å ära går, eller för dess medborgerliga namn och rykte förklenlig är. Den frågan återstår säledes allenast, huruwida utsättandet eller utspridandet af det upgifna ryktet, som innefattar sjelfwa angripelsen, skett af arghet. Tretton års fortsatta angripelser från samma Håll och de ofwan anförda artiklarna i tidningen för den 8 och 11 februari torde till fullo ådagalägga denna egenskap hos författaren. Beträffande artikeln i n:r 32 för den 8 februari, så torde den lögnaktiga upgiften och wrängda fram ställningen i den samma framstå wid jämförelse af artikeln med ej mindre det i andxa kammaren mid tillfället förda protokoll, än äfwen med det fullftändigare referatet af mitt berörda ytrande, fom före kommer i tidningarna Stockholms Dagblad och Nya Dagligt Allehanda, samt slutligen i Aftonbladet n:r 34 för den 11 februari under rubrik: Andra kammaren. Diskussion rörande ändring i I 5 Regeringsformen. Huruwida förliknandet af mig med en gycklare i nr 34 för den 11 februari må med afseende å detta fortsatta smädande anses straffbart, öfver: lemnar jag till domstolens pröfning. För att i min ringa mån bidraga til inffränt ning i det missbruk af tryckfriheten, fom wisar fig i tillfredsställandet af enskild hämdlystnad, anhåller jag således om stämning till Stockholms rådhusrätt å Aftonbladets redaktör och utgifware hr Dot tor Mig Sohlman, med påstående om answar enligt 3 I 11 och 12 mom. trydfrihetsförordningen, jämförda med 16 kap. 8,9 eller 11 Ss strafflagen, för ofwan berörda artiklar. Sppen talan i målet förbehålles. Stockholm den 14 februari 1873: Eric Spaårre. Till närmare utweckling af käromålet och för angifwande af orsaken till det anstalda åtalet inlemnade kärandens ombud widare ett skriftligt anförande, af hwilket framgick, att grefwe Sparre wore af den åsigt, att de åtalade artiklarna ej härflöte från dr Sohlman själf, utan wore nedskrifna af någon person, fom mot grefwen wore fiendtligt stämd, hwarför han tillkännagaf fig wilja nedlägga åtalet, i händelse dr S. förklarade, att i fråga warande artiklar genom förbiseende inkommit i tidningen. Under förbehåll att sedermera få inkomma med ett mera grundligt och uttömmande anförande, sedan han fått del af de af käranden nu företedda handlingar, bemötte swaranden provisoriskt och i ett muntligt diktamen till protokollet käromålet. Hufwudinnehållet af swaromålet war korthet följande. Hr S. hade, då han först fick fe ftämningen, trott att hela saken wore ett skämt, men sedermera funnit den wara alwar. Han protesterade förft mot den beskyllningen, att han ej skulle i fin tidning welat införa en af käranden skrifwen reklamation. Någon sådan hade aldrig