henne värdig, att verka något för det menskliga samhället; och på detta sätt erbjuda henne en ersättning för hvad: hon förlorat. ?Det är utan tvifvel mycket bra, svarade Jakoby; amen vill ni icke nu först dricka ert kaffe? .. . Det står färdigt ute i köket.4 ?Då kom händelsen mig till hjelp?, fortfor Nothnagel, utan att ge akt på sin betjents inkast; ty, som du måste ha hört, dog för några veckor sedan Förenivgens för räddning ur lifsfara? president. Jakoby såg ut, som vore saken icke riktigt klar för honom. Det är otvifvelaktigt ett vackert och vigtigt värf, nickade rentieren; och jag har anmält mig som sökande till den posten. . . men kan inte erhålla den.? ?Hvarför icke, hr Notbnagel? ?Emedan ett oeftergifligt vilkor är, förklarade rentieren, att man skall ha räddat åtminstone en menniskas lif.? Jakoby tycktes ännu altid befiana sig i dunkel. aSom jag i min ungdom var en ganska god gymnast och voltigeur, återupptog jag nu med förnyad ifver mina kroppsliga öfningaro, fortfor Notbnagel, för att kunna med större skicklighet och kraft störta mig på hvarje menniska, som jag ser i lifsfara. — Jag står och går oupphörligt på lur; jag drifver hela natten omkring på gatan, men hittils har alt varit förgäfves ... det är aldeles; som om olyckshändelserna vore rädda för mig . . . och dessutom har jag också en formlig otur. Jakoby, för hvilken saken nu blifvit klar, såg nyfiken ut. (Forts.)