Norrländska Korrespondenten – 27 februari 1873, sida 2

Några år före den tid, då vår bistoria tager sin början, hade en förening för räddning ur lifsfara bildat sig i den goda staden Hamburg. En sådan förening är visserligen vida bättre än otaliga andra föreningar, hos hvilka vanligtvis flera supar och bierglas, än förståndiga ord komma i sjuset. Men just emedan den var vida bättre, just emedan icke endast förståndiga ord, utan äfven med egen lifsfara förenade handlingar blefvo befordrade i stället för supar och bierglas, ville den icke rätt komma i gång. Dessutom hade föreningens popularitet något törminskats, sedan presidenten några veckor förut dött, och man icke kunde bli ense om valet af en ny. Vid denna tidpunkt vilja vi göra bekantskap med vår historias hjelte. Han bar namnet Nothnagel, var omkring fyratio år, ganska förmögen, utan syssla, med temligen angenämt yttre, beständigt frisk och dessutom förälskad, med icke ringa hopp om genkärlek. En vanlig dödlig plär under dylika omständigheter känna sig mycket lycklig, och derför väckte det så mycket mera förundran, att Nothnagel tycktes känna aldeles motsatsen. En hvar, som gaf närmare akt på hans lefnadssätt, måtte tro, att ett djupt svårmod kommit öfver honom, eller att en hemlig sorg beröfvade bonow hans dagars frid och hans nätters lugn.