Norrländska Korrespondenten – 27 februari 1873, sida 2

gode herre? började betjenten efter en längre paus; det kännes riktigt tryckande om hjertat, att se er lida så . . . hvad plågar er egentligen? Hvarför löper ni hela natten omkring vattnet . . . hvarför marterar ni er alla morgvar med de fördömda jernklumparne; hvarför frågar ni mig beständigt, om icke en olycka passerat någvonstädes? Rentieren gaf sin betjent en lång, pröfvande blick. Om jag visste, att du förmådde tiga, kunde jag väl meddela dig orsaken till min sorg och mitt sällsamma lefnadssätt, sade han derefter; ty det lättar, när man någon gång kan omtala hvad som plågar. Jakoby lade bedyrande handen på hjertat. ?Der uppe är min olycka ... och på samma gång min lycka, fortfor Nothnagel, med fingret pekade mot taket. ?Hos fru Buoller?? frågado betjenten förbluffad; henne, som ni älskar, som ni vill gifta er med?a Rentieren nickade svårmodigt. ?Men hvilken icke vill gifta sig med mig! suckade han. Jakoby visade en misstrogen min. KTänk blott efter en liten smula; saken har sina goda grunder, yttrade Rentieren vidare; Phvad är fru Buller? En förnäm rådsherres enka! — Hvad är jag? — Renter . . . det är så godt som ingenting. — Då jag vågade anhålla om hennes hand, lät hon mig tydligt nog känna detta, och sedan jag insett, hurn helt och hållet rätt hon har, fattade jag genast den föresats att på något sätt göra mig