Nebastian Gomez, Murillos mulatt. Berättelse af Rosenhain. (Forts. från n:r 23.) ?Fatta mod, Sebastian! hviskade Villavicemio honom i örat; mäsatrn är glad för din skull. Begär det som är dig kärast: en vacker, ny dukat? sennor Murillo nekar dig den icke.? ?Eol? — utbröt Pietro — minst tio! ?Tjugo! sade Gaspar, min far gifver dig gerna tjugo. ?Du är visserligen ganska frikostig med min börs, min son; men jan vill icke stå tillbaka för dig och dina vänner, sade Murillo med ett välvilligt leende, Nå, Sebastian,) tillade den store målaren, under det han pröfvade sin slafs ansigte, på hvilket elevernas ord icke tyctes hafva gjort det ringaste intryck. Hvar och en svarar, blott icke du, och det är dock dig, jag frågade; säg, är du nöjd med den belöning, de uttalade? Det är ensamt du, som skall afgöra det. Jag är högeligen nöjd, min gosse, med hvad du gjort, tillfreds med uppfattningen, med den mjuka penseln, den sköna färgen — kort, med hela hufvudet; teckningen borde blott vara något mera korrekt, men uttrycket är förträffligt, i sanving gudomligt, — jag vill derför gifva dig ällt hvad du vill, hvad du begär, alt åtminstone, som står i min magt. ?O, mäster, mäster! nej, jag vågar icke, — och Sebastian höjde sina hopkväppta händer