Han tystnade, — hans ord kväfves af tårar. Och din egen frihet; bekymrar du dig ej om den? frågade Murillo. Sebastian sänkte hufvudet och kufvade en suck. kMin fars frihet framför alt! sade han. KJa mia arme gosse, och din frihet på köpet! utbröt Murillo, som, oförmögen att dölja sin rörelse, lutade sig ned öfver Sebastian, reste honom upp och tryckte honom med hänryckniog till sitt bröst. Djupa suckar blefve plösligen hörbara, de tycktes komma från atelierns aflägsnaste hörn; allas ögon riktades ditbort; det var den gamle negern; som bitterligen grät. Du är fri, Gomez! sade Murillo utsträckande sin haud åt honom. Fri, för att hela mitt lif tjena er, mäster!c svarade Gomez, i det han för honom kastade sig på knä. O, min mästare! min vänlige mästare! var alt, hvad Sebastian under sin stora upprördhet förmådde säga. Sebastian! sade Murillo, vändande sig till honom. Din pensel har visat den talent, som bor inom dig; din bön visar mig, att du har ett djupt känsligt hjerta, och begge förenade fullbordar konstnären. Åunu i dag upptager jag dig bland mina elever.4 äKEder elev? O, nej, det är för mycket l utbröt Sebastian. Åag,. sonen till en neger! en mulatt! en slaf eder elev!? ?För Gud finnes inga negrer, mulatter eller slafvar! sade Murillo med helig ifver. ÅAlla äro menniskor och som sådane lika inför hans