Norrländska Korrespondenten – 22 februari 1873, sida 2

Den arme gossen blef blek och darrade, som om han redan kände rappen. 0, sennor Murillo!? utbröto alla eleverna med bönsallande stämma; örlåtelse för Sebastian, nåd!? Jag är väl mycket muntert stämd, — men jag måste fortfara; — denne gosse förtjenar ej så mycket nåd som snarare belöningo Belöniog, belöving! upprepade Sebastian, knappt längre i stånd att hålla sig på fötterva, under det att hans tårfylda ögon höjde sig bedjande till mästaren. Ja, Sebastian, belöning! svarade Murillo vänligt. KNär jag tänker på alla de svårigheter, du hade att öfvervinna, innan du kunde måla ett sådant hufvud, som den heliga jungfruns, eller ock blott sådana hufvuden, som dem jag sett på de andra taflorna, — när jag tänker på de timmar; som du måste röfva från din nödiga nattro, sömnen, som du måste afkorta, för att lungt och säkert kunna arbeta utan att upptäckas — när jag tänker på den uppmärksamhet du egnat min undervisning, den omsorg, med hvilken du samlat kunskaper, den flit, hvarmed du användt desamma, — så vet jag icke hvad jag kunde neka dig, om du fordrade något såsom lön af mig. Säg altså, hvad skall det vara 20 Sebastian visste icke om han sof eller vakade. Hans ögon rullade fram och tillbaka och blickade än på mästarens vänliga ansigte, än på de leende eleverna; han kunde icke tro, att alla dessa välmenande ord voro stälda till honom, eller att det, som rörde honom, kunde stämma andra gå glada. (Forts.)