sentliga delar skilja fig från wår evangeliskt lutherska bekännelse. Då härtill kommer, att Barthold Larsson, som anmält fig wilja utträda ur den evangeliskt luther ska statskyrkan, och till metodistsektens utbredande, utan officiel anmälan, upbyat ett dertill afsedt Hus, själf lärer samwerka med Wallenius, anser fyrkorådet härigenom ådagaläggas uppenbart trots emot dess förut gifna, på kungl. maj:ts nådiga förord: ning angående särskilda sammankomster för andaftaöfning den 11 november 1868 grundade förbud, äfwensom mot kungl. maj:ts nådiga förordning an: gående främmande trosbekännare och deras reliionsöfning den 23 oktober 1860, enär de i denna fenare förordning föreskrifna bestämmelser för bildande af egen församling i inga delar blifwit iafttagna. Med anledning af desfa störande och oro: wäckande företeelser fattar kyrkorådet desslikes det beslut, att hos kronoåklagaren anmäla förhållandet till den beifran, hwartill fig erbjudande omftändigheter funna föranleda. På ftället upläft, jufteradt och godkändt. Ut supra I. Lindskog. Å ledamöternas wägnar: Gustaf Larsson. A. Börjesson. Gustaf Andersson. En roman ur verkligheten. J Göteborgs Handelstidning meddelas följande referat af ett hos oss högst owanligt mål: Wid rådhusråättens första afdelning har nyligen förewarit en rättegång af så owanlig beskaffenhet, att någon liknande ej i mannaminne torde ha wäckts inom wårt land. Denna rättegång är äfwen i ett annat afseende märklig, i det densammas utgång, såsom af nedanstående redogörelse inhämtas, bestämdes genom en kongl. förordning, fom är date: rad före tiden för målets anhängiggörande, men förft under det rättegången pågid, offentliggjordes och fälunda funde tillämpas. En bland mår stads många ogifta fruntimmer — befinnande sig i en god ekonomisk ställning få: fom egarinna af en liten förmögenhet — hade näms ligen efter sitt hjertas ingifwelse bland stadens till antalet icke fullt så talrika ungkarlar utkorat sig en följeslagare genom lifwet, med hwilken hon beslutit att dela Ljuft och ledt, eller med andra ord ingå giftermål. För att utfå lysning behöfde Hon, fastän öfwer 25 år od således myndig, imelertid, enligt giftermålsbalkens då ännu gällande ftadgande, tillstånd af fin Ågiftoman, oh hon wände fig fördenskull till modern — en enkefru X., hwilken enligt lagen war hennes rätta giftoman — med begäran om tillstånd til det påtänkta giftermålet. Men modern wägrade att gifwa sitt bifall till förbindelsen och fortfor äfwen dermed ihärdigt, trots alla böner från såwäl dotterns fom hennes utmal: des sida. Då flutligen alla försök att beweka modern strandat, fattade dottern ett raskt beslut samt uttog en wacker dag mellan sistlidne jul och nyår stämning å modern till rådhusrättens första afdelning med yrkande i sin ansökan, att modern måste åläggas att inför domstolen upgifwa de skäl, hwarpå hon mägrade dottern att gifta fig, samt att domstolen derefter skulle pröfwa dessa skäls lagliga giltighet. Hon omtalade i stämningen med stor öppenhjertighet för domstolen sitt förhållande till fin utkorade, wådan af derest ett giftermål ej fom til stånd m. fl. omftändigheter, slutande att med tilitafull förtröstan öfwerlemna sitt öde i domftolsledamöternas händer. Då målet första gången förekom inlemnade moderns ombud — ingen af de båda parterna ha personligen infunnit fig inför domstolen, utan swarat genom manliga ombud — till domstolen en skrift, deri hon närmare utwecklade skälen för fin wägran. Hon hade nämligen endast af moderlig omtanke motsatt sig giftermålet mellan dottern och hennes fästman, då hon ansett fig såwäl skyldig fom pligtig att skydda dottern för framtida förderf, kanske armod, något, som enligt hennes öfwertygelse skulle blifwa följden af giftermålet. Kan lagen — flurar snända som en örnklo — ss gatt nactarn 5 Fra bor ut mar rels cen! wor änd skul fade uta gen 14 fun sin fick