Norrländska Korrespondenten – 13 februari 1873, sida 2

vill!? Måtte han blott skänka mig så lång lifstid, att jag hinner få mina familjeangelägenheter i ordning! Pastorn gick hem och lade sig till sängs. En af dräugarne spände för en häst och for efter läkaren. Då denne kom, fann han patienten i stark svettning med en kopp ångande flädert bredvid sängen. Pastorskan ilade honom till mötes med förgrätna ögon. — O, rädda honom, herr doktor! — bönföll den unga frun, utbristande i en ny tåreflod. Läkaren gjorde åtskilliga frågor, luktade och kände på patienten, men skakade slutligen på hufvudet. Han var ej i stånd att märka den ominösa lukten, — Det var en besyunerlig historia, — brummade han, — men fortsätt nu bara och drick fläderte, tag sedan ett pulver, som jag skall ordinera, och i morgon bittida ett kallt bad. Vidare kan jag inte för ögonblicket föreskrifva. Ett sådant fall har hittills aldrig förekommit under min långvariga praktik. Pastorn drack, så att säga, hela floder af fläderte, slukade det föreskrifna pulvret och kände sig om morgonen efter en en god nattsömn pigg som en fisk. Men redan på eftermiddagen, då han skulle viga ett brudpar, märkte han ånyo deu fruktansvärda liklukten. Med darrande stämma förrättade pastorn vigselakten, under det brudfolket betänksamt såg sig omkring, forskande efter orsaken till den vämjeliga lukten, Den allmänna uppmärksamheten vändes slatligen på pastorn. Det fanns intet tvifvel . . . lukten kom från honom! Med rynkade näsor anträdde bröllopsskaran skynd