Norrländska Korrespondenten – 13 februari 1873, sida 2

var stadd på promenad i ändamål att att besöka sin vän oeh granne handelsmannen. Den gode pastorns ansigte hade emellertid ej sitt vanliga förnöjda uttryck, tvärtom tydde he a hans utseende på någontiog utomordentligt. Han träffade handelsmannen på förstugubron, och hans oro ökades uppenbarligen, då vännen hastigt tog fram sin snusdosa och förplägade sin näsa med en dugtig pris. Inkommen hade pastorn knapt hunnit yttra ett par ord till handelsmannens fru och döttrar, förrän damerna skyndsamt drogo sig tillbaka och hade svårt att dölja sin förlägenhet. — Er förvåning och vämjelse undfaller mig inte, — suckade pastorn. — Ni märka ju att en liklukt följer med mig? — Ja verkligen, det är en högst besynnerlig lukt, — svarade handelsmannen. — Jag kan inte förklara saken annorlunda, än att jag lider af någon förskämning i blodet, någon förruttnelseprocess, — fortfor pastorn med dystert allvar, — och är detta fallet, så har jag inte många dagar kvar att lefva. I eftermiddag, medan jag förrättade ett dop, märkte jag förhållandet första gången . . . min hustru sade det förut, men jag ville inte tro det. Som likväl både kaptenen, som jag mötte på vägen hit, ni min vän och edra fruntimmer gjort samma vämjeliga iaktagelse, kan jag inte längre hysa något tvifvel om den förskräckliga sanningen. Förgäfves sökte handelsmannen lugna den olycklige. — Jag är förlorad, — svarade han med ett mellankoliskt småleende, — men som Gud