Norrländska Korrespondenten – 13 februari 1873, sida 2

samt återtåget, medan pastorn bedröfvad smög sig in i sitt rum och ånyo sände bud efter läkaren. Denna fann nu den sjuke klädd i nattrock, sittande i soffan sysselsatt med utarbetandet af sin egen likpredikan, men intet spår af liklukt kunde förmärkas. — Han förstår inte din sjukdom! — klagade pastorskan, sedan doktorn rest. — Vilhelm, du måste in till staden till doktor Snarhjelp, annars förgås jag af ångest! — Det tjenar till ingenting, Maria, — svarade pastorn resiguerad, — jag har fått en sjukdom i blodet, som intet medikament kan hjelpa. Jag erkänner den högstes makt och underkastar mig hans vilja. Trösta dig, Maria, Herren skall icke öfvergifva dig! Nöd skall du ej lida, ty jag har försäkrat mitt lif för tiotusen riksdaler och dessutom får du enkebjelp. Väl hade jag hoppats ännu några år få lefva vid din sida, men menniskans planer äro och förbli luftslott. Åter gingo några dagar till ända. Pastorn åt och drack som en frisk menniska och till och med den finaste näsa kunde nu ej märka den hemska lukten. Pastorn hoppades åter. Då kom en dag från kaptenen bjudning på ett parti whist. — Nej, min kära Petter! — svarade pastorn drängen, som framfört bjudningen, — i det tillstånd jag är, kan man inte gå bort, Helsa och tacka kapten . — Jag törs inte komma hem med ett nekande. hr pastor — afbröt drängen, — och